Ibland måste jag hålla det som är bra i tillvaron extra hårt i handen.
Vissa dagar tillåter min kropp mig knappt att vara glad.
Men med åren har jag blivit bättre på att se det stora i det lilla.
Även om det inte alltid är lätt.
Idag träffade jag en så fin tant.
Anna.
Gröna Anna.
Liten till växten är hon.
På något sätt ganska stadig ändå.
Känns bra att hålla henne i handen.
Röra fingrarna långsamt runt det snirkliga handtaget.
Dra med fingertopparna över ställena där det fattas lite.
Kanske inte så lite egentligen, men det låtsas vi inte om.
Vi konstaterar istället att ingen går genom livet utan att få sina spår, sina sår.
Känns bra att luta mig mot hennes långa erfarenhet.
På nära håll ser man skadorna, skavankerna.
Rynkorna, linjerna, sprickorna.
På långt håll ser hon fortfarande välbevarad ut.
Nästan ung.
Men, stämpeln hon har skvallrar om att det har gått mer än hundra år sedan hon föddes.
På Göteborgs Porslinsfabrik.
Jag tror vi kommer trivas ypperligt tillsammans.
Tant Anna och jag.
:)
/helena
ps Det var på Erikshjälpen-second hand vi mötte varandra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar