Fjärilens baksida

Förra veckan gjorde jag något otroligt modigt. Ett 7-dagarslån på biblioteket. Jo, det är sant. Förstår om det verkar smått obegripligt för alla er Typ A-personligheter där ute, att kalla det för modigt, men för oss tillhörande den blygsamma skaran av personlighetstyp Ö, är det fullt begripligt. Bara tanken på att hinna med trestegsraketen: Låna, läsa och lämna tillbaka - på bara en vecka - ligger nästan bortom vår begränsade Typ Ö-fattningsförmåga, bortom vår sfär. Men jag svär, på lördag ska Klingsor vara tillbaka i bibliotekets snabbast roterande bokmalshylla igen. Att boken är helt utläst då, det vågar jag inte lova helt säkert. Men nästan.

Torgny Lindgren, en sådan sällsam bekantskap att göra. Jag har aldrig mött hans ord ordentligt tidigare, bara snuddat vid dem. Nu läser jag mig för första gången till en förståelse av hans storhet. Lågmäld och fantastisk, i samma lätta andetag, eller om man så föredrar - långsamma inhalering.

I DN hittar ni en recension, förstås - jag skummade den med bara ett öga öppet, för att inte få syn på något jag inte hunnit läsa än. I SvD hittar jag en recension (och en magisk bild på den kluriga Lindgren!) som jag helt instämmer i. Ironierna, mångtydigheterna, ambivalensen - undertecknad instämmer i allt. Alldeles som att man tror att man förstår vad författaren vill ha sagt, så tappar man det i nästa stycke. Då börjar man undra om han inte menar tvärtom istället?

Och jag beundrar det lättflytande språket. Enkelt, på ytan åtminstone, vackert i all sin skenbara oansenlighet.

Förlåt om min beskrivning låter något pretentiös, men det här är en bok som manar till en aning högtidlighet. Med en handling som höjer vardagen till stor konst. Eller tvärtom? I alla fall, bra grejer.

Ett litet citat måste vi så klart ha oss till livs, kanske inte så representativt för helhetsbilden om den ständigt stilleben-målande Klingsor, men talande för poesin, och samhällskritiken som finns mellan raderna.

Det är klart att det är alla de ofattbart stora människooffren från kriget, alla krigen, som vi aldrig kan sluta hedra genom att aldrig glömma dem. Och sedan dra lärdomar av allt som gick åt h-vete snett! Någon gång ska vi bli bättre på att älska varandra, inklusive olikheter som berikar och likheter som förenar!! Eller hur? Men några sekunder kan vi väl också ägna tanken åt allt mänskligt arbete som gick förlorat. Och vid all konst, som bara försvann:

"... Varför stannade han till i Darmstadt?

Vi frågade honom, men hans svar var oklart och mångtydigt. Det här är vår tolkning:

Alla visste att Darmstadt hade varit hem för otaliga konstnärer, många av de verkligt stora målarna vid sekelskiftet hade varit verksamma där, huvudparten av deras viktigaste arbeten hade funnits bevarade på Matildenhöhe; enkelt uttryckt: den lilla rest av genialitet som fanns kvar i Tyskland när nazismen bröt ut, den fanns i Darmstadt.

När sedan, flera år senare, de kraftfulla bombmattorna rullades ut över landet, så att säga som en ersättning för nationalsocialismen mot slutet av kriget, då pulvriserades alltsammans. Målningarnas färgflagor blev till fjärilar som flög genom luften, linnedukarnas fibrer blev stoftmoln, manuskripten blev sotflagor, läderbanden blev kolklumpar, ..." 

ur: Klingsor av Torgny Lindgren


:)
/helena


ps Hösten aviserar sin snara ankomst och jag hittar saker i det annalkande mörkret som gör mig lugn och glad: Korsstygnsfjärilens färger. Baksidan som någon har fodrat med glädje och kärlek - låt oss gissa någon gång på 70-talet... Bokcirkel med Lugn. Och Babel som säsongsstartar redan på söndag!