Tiden går inte längre, den joggar.
Undrar hur folk har det egentligen? I allmänhet. I synnerhet. Tittar in i några av deras rum. Tycker om det tidlösa. Det anspråkslösa. Det opretentiösa. Vardag. Same same, but different.
Tiden lunkar.
Tidningen på hallmattan, med en duns. Framsidan; vacker dam i ram. Bläddrar, ögnar, skummar. Mannen kommer hem. Kaffevattnet kokar. Lätt slummer på maten. Sedan ut, brödet är visst slut. Först; måste se om den vackra planschen fortfarande finns kvar? Det gör den! Det gjorde den.
Tiden stannar.
Går en stund i upptagna kvarter. Trädgårdsupptagna miner, koncentrerade. Kratta gången. Klippa häcken. Börja nynna så smått på höstsången. Några hinner le.
Tiden rivstartar, rusar.
På hemväg. Kisar uppåt. Går förbi betongen. Förbi balkongen som har en stilig inneboende. En solros. En superstor, som uppnosigt sticker ut sitt tunga huvud över räcket. Den nickar lite. Diskret. Sträcker sin långa, nyfikna hals efter alla skyndsamt förbipasserande. Om husen inte haft så många ögon hade jag vinkat tillbaka.
Tiden står stilla.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar