"En kvinna utan en man är som en fisk utan en cykel." Av Gloria Steinem. Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tittar i den lilla boken "Kvinnors vetande". Tänk att kvinnors vetande ryms i en fyra, fem centimeter stor bok. Hm. Dessutom luktar det lite illa av alla mansförlöjligande strofer som fyller de små sidorna: "En man som korrekt gissar en kvinnas ålder är kanske smart men inte klok!" Eller: "Om en man har hål på strumpan eller det fattas en knapp borde han genast gifta sig eller skilja sig." För att inte tala om den här: "En ideal man är klok nog att tjäna pengar och för dum att använda dem själv." Suck liksom. Vi får väl skylla på att den är skriven på 1990-talet...
En liten strof gillar jag dock skarpt. Den handlar om barn: "Fråga inte ditt barn vad det har lust att göra en regnblöt dag för du vill ändå inte vara med." Av Fran Lebowitz.
De röda Röda Korset-filtarna har åkt fram. Kylan kryper närmre inpå, även om solen verkar ha svårt att bestämma sig. Gass eller dis, det är frågan? Både ock, är tydligen svaret. Med en rar liten skur på det. Inte mig emot.
Är så glad att det har hittat upp lite nytt på väggen. Nytt i sin rätta bemärkelse är det förstås inte. Det handlar snarare om förnyelse. Nja. De flesta av tavlorna har funnits med ett tag. Flera av dem i flera år. Men ibland fastnar saker, tavlor, på vägen till sina rätta platser. En del saker har nog inte ens några "sina rätta platser", de verkar trivas lite varsomhelst.
Men den skogskamouflerade ekorren verkar ha hittat hem nu. Mitt i mellan. På ena sidan - den gröna gläntan, träddungen, hagen som ni kanske minns att jag (med god hjälp av mina föräldrar) ropade in för 30 kronor när jag var ungefär 10 år gammal. Mitt allra första auktionsfynd! På andra sidan - skogsstigen med de blåa träden. En tavla som jag måste skriva något om en vacker dag. En berättelse. Den kommer börja ungefär så här: Om man tar av träskorna redan nu, känner man hur kall marken är. Alltid kall. I skydd av trädkronorna. Men bara några frusna barfotasteg bort hägrar den ljumma sanden. I slutet av stigen öppnar sig landskapet mot havet och tångdoften. Stanken, som vissa skulle säga.
:)
/helena
ps Tavlorna har inget värde. Inte i pengar. De flesta av dem har jag ropat in på auktion för en femtiolapp eller så. Några har inte kostat mer än en tjuga. Ett fåtal har det krävts ett par hundralappar för att bli lycklig ägare till. En del av dem är signerade. En del inte. Några konstnärer känner jag till - flera är s.k. lokala kändisar. En del namn vet jag ingenting om. Ibland forskar jag lite, undrar vem någon är. Ibland bryr jag mig inte om det. Vill hellre spara tiden till att njuta av utsikten. "Ödetorpet -84", står det på en av dem. Älskar de täta grafitgrå linjerna. Ett sällsamt, vackert gytter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar