Avsändare okänd 19

- Det är i den glipan vi lever. Han avslutade meningen på ett sätt som gjorde att ingen kunde missförstå att han var väldigt nöjd med sig själv. Men det var ingen annan där, utom hon. Och hon undrade hur det alltid kom sig; att alla självupptagna djävlar tyckte de hade rätt att tala om för henne hur hon skulle leva sitt liv.

Som om hon behövde någon som talade om för henne hur snäv glipan kunde vara. Hur svår att upptäcka, den kunde vara. Att man måste göra allt för att gripa tillfällena. Gripa glipan. Dra djupa halsbloss av det bästa livet har att ge. Verkligen försöka, att ha så få meningslösa dagar som möjligt. Och sedan låta bli att ha dåligt samvete över allt man inte hann med.

Det är i den glipan vi lever, hade han sagt. I glipan mellan istiderna och de stora översvämningarna. Logiskt kanske, hade han tillagt. Att allt börjar med is och slutar med en massa smält vatten. Hahahahaha. Han hade skrattat så gott och länge åt sig själv, så hon hade funderat på om hon skulle kunna smita ut genom dörren som stod på glänt, utan att han alls skulle märka det.

Han liksom blundade på ett konstigt sätt när han skrattade, och lutade huvudet bakåt. Hon satt rakt framför honom och önskade att hon hade varit rökare. Aldrig hade hon önskat det så hett som nu. De andra stod där, strax utanför fönstret, med giltiga alibin - den livsfarliga rökens flyktiga väg ner till lungorna. Och här satt hon, med sin mjuka, överkramade apelsin. Tillsammans med en av alla dessa självutnämnda vardagsfilosofer.

Han hade en fläck mitt på slipsen, men det märktes inte om man inte var av den mycket uppmärksamma sorten. Slipsen var spräcklig från början, i ett slags modernt Pollock-virrvarr. Nonchalant snygg, skulle nog många sagt om slipsen och säkert även om mannen runt vars hals den hängde. Själv kände hon sig mest bara trött. På honom. På att hon alltid hamnade i den här typen av situationer. På slipsen. På apelsinen, som hade börjat läcka ur en spricka i det gropiga skalet.

:)
/helena