Jag dödade min mamma

"Mor... Den falska världens blindskär får min bräckliga farkost ur kurs

All min lycka har jag min moders kärlek att tacka för"

Jag kan inte franska tillräckligt bra för att kunna bedöma hur bra översättningen egentligen är, men det låter onekligen mycket vackrare i original. Fast det gör ju franska alltid, till och med svordomarna. Orden ska hur som helst komma från Musset, men jag har knyckt dem från textremsan under Xavier Dolan-debuten: Jag dödade min mamma.

Xavier Dolan! Han liksom kräver ett utropstecken efter sitt namn. Född 1989, tillhör han redan de mest hyllade filmmakarna i världen. Prisad i Cannes vid ett flertal tillfällen, senast för bara någon vecka sedan. Filmmakare är en mer korrekt benämning än "bara" regissör, för han vill gärna ha ett finger med i allt. Från manus, regi, skådespeleri till musik och kostym.

"Story, stil. Och skönhet." Som han själv uttrycker det i denna intressanta DN-artikel från 2012. En artikel som skrevs i samband den oförglömliga pärlan Laurence Anyways. En film som lämnar spår inombords. Om identitet. Om att våga vara den man är. Våga vara ALLT man är. Men framförallt en film om kärlek. Jag kommer inte ihåg handlingen och det är ett bra betyg, för jag kommer nästan aldrig ihåg handlingen till de allra bästa filmerna, jag minns mest känslan de lämnar kvar inom mig.

Håller han, Dolan, den här produktionstakten kommer han säkert vara uppe i  - minst! - 10 filmer innan han har fyllt 30. Jag har bara hunnit se tre av dem. Två av dem - de jag nämnt här ovan - tycker jag riktigt mycket om. Se, se, se dem!

:)
/helena

ps Ser väldigt makabert ut på J i filmboken just nu. Ni minns väl att mannen och jag betygsätter alla filmer vi ser? Från ett till fem, med plus och minus som extra decimalhjälp. Vi har sett två filmer som börjar på bokstaven J i år. Jag dödade min mamma och Jag med, av Antonio Naharro och Àlvaro Pastor (som går att se på svt play i ett par dagar till).