Öde & dött, två vackra ord.

Kvällen var ljus och ljummen. Det var den. Verkligen.

Och visst fanns där flera vackra, varma själar. Det gjorde det. Verkligen.

Ändå, trots det, trots allt det levande och högst närvarande i stunden, är/var det svårt att inte vilja dra lite åt det mörka. Dra ner ljuset. Öka på dimman och trolldansen. Lägga på lite Thriller i bakgrunden. Bara ett par strofer. Tona ut. Fade out.

Vissa platser har den effekten. De bygger stämningar och startar upp de längsta fantasibanorna. De skapar stämning och spänning genom sin historiska dynamik och fantasieggande magi.

Precis när jag tänkte att det här måste vara den mest fridfulla platsen på jorden, bräkte ett får så högt att jag säkert hoppade en meter rakt upp i luften. Och när pulsen precis hade landat igen, då skällde en hund glatt och hälsande. Och sedan kom ett sällskap till, som ville ta del av en plats där det rests en minnessten över ett stillestånd en gång i tiden. Visserligen ett kort stillestånd, men ändå. 

Vi känner oss lite närmre döden nu, lite till mans. Och kvinns. Och det är inget vackert med det. Inte alls. Döden är inte höljd i ett romantiskt skimmer. Sällan. Aldrig. Det blir den möjligtvis i backspegeln. I minnet. På pappret. Men det hindrar inte att det är en vacker tanke att veta att så många har funnits före oss. Och så många kommer finnas efter oss. Det finns något trösterikt i att vara en enda liten kugge bland så många kuggar. Att vara en mutter, eller en skruv, i ett tidens jättemaskineri.

Fast det var nog bra det - att det var lite liv och rörelse där mitt i stillheten - annars hade vi säkert trott att vi kastats in i början på en skräckfilm. Ni vet en sådan som alltid börjar med att allt verkar liite för lugnt och stilla...

<3
/helena

ps Kungsäter. Där ligger den här förunderliga kyrkoruinen och dess numera ganska öde kyrkogård. Det finns så många välbevarade historiska platser runtomkring oss. Överallt finns de här oaserna. Bara att hålla ögonen öppna.

Ofta finns det ett fikabord i närheten, där man kan avnjuta sitt medhavda kaffe och lyssna på tystnaden en stund. Bara alla håller rent efter sig. Hatar att se allt skräp som ligger och skräpar där ute. Snälla. Skräpa inte ner. Ha med er en extra soppåse istället. Och plocka upp efter någon annan. Hm. Egentligen tycker jag inte det är rätt att man ska behöva göra det. Alla borde plocka upp efter sig själva, men men.

Åter till lugnet. Personligen tycker jag ju om att känna historiens vingslag (förlåt för väldigt utslitet uttryck...) under mina fötter. Känna in att någon gått på samma plats för så många hundra år sedan. Sett samma saker, åtminstone delvis. Men det kan också vara skönt att bara njuta av naturen på en av dessa platser, bara andas lite djupare, se lite längre. Och ta en paus.