Jo. Det var ju ett bra tag sedan nu, som jag såg den här intervjun med Adam. Adam Alsing. Må han vila i frid. Den här intima intervjun som Martin Björk gjorde, och som han sedan lade upp på tuben. Under rubriken att det var så här han vill minnas sin vän Adam. Och det förstår jag, så sympatisk han verkar. Så go, som vi säger. Så mänsklig. Och levande. Nej, nej, inte gråta. För visst är det sorgligt? Att han försvann i den här fruktade sjukdomen som hela vår värld brottas med? Supersorgligt. Bara drygt femtio år gammal dessutom.
Det fick mig att börja tänka. Ja, tänka sig. Wow, liksom. Hon tänker ibland... Allvarligt talat så började jag fundera på om jag inte skulle göra exakt den här intervjun på mig själv. Bara för att vi var i princip lika gamla. För att jag, som många andra, mötte Adam Alsing via TV-rutan redan på 90-talet. Tur i kärlek. Och det hade han tydligen, privat också. Det framkommer i intervjun. Där har vi ju en annan beröringspunkt, Adam och jag - långa, lyckliga förhållanden. Annars var våra liv väsensskilda, såklart. Men ändå inte. Ja, ni förstår. Vi hänger ju alla ihop på något sätt. Och nu har jag funderat klart.
Funderat klart över om det bara verkar konstigt och rent av makabert att göra den är intervjun med mig själv. Ja, det verkar konstigt. Men vi väljer att inte se på det som makabert, utan som en hyllning till livet. Till att det inte är någon självklarhet att få vara frisk och vid liv. Varken då, innan, eller nu i corona-tider, eller någonsin. Därför gör jag den här "låtsasintervjun" med mig själv. Inspirerad av Adam. Och livet.
Nu måste vi komma igång, för den här intervjun består av många frågor. Först skriver jag frågan. Sedan försöker jag svara. Så ärligt som möjligt? Jovars. Annars är det väl ingen idé? Jag lägger mig nära det personliga, men väljer att inte bli alltför privat, så som jag alltid försöker jobba här i mitt "privata", digitala rum. Lika rolig och klok som Adam är jag ju inte, men jag ska ändå göra mitt bästa. Here we go:
- Vilken fråga hoppas du att jag inte ska ställa till dig idag? Hm. Här får jag nog härma Adam och säga att jag inte heller anser mig ha några lik i garderoben (många vintage-prylar i prylgarderoben, men inget annat).
- Hur får man dig lättast ur balans? Definitivt genom att börja prata om rasism. Särskilt smygrasismen. Den som ofta gömmer sig bakom slips och kavaj. Alltid. Det finns inget som får mig så upprörd som intolerans och egoism.
- Adam, vad får du oftast höra - att du är snyggare på TV eller snyggare LIVE? Haha. Den här frågan blir en aning svår att besvara av uppenbara skäl. Men visst. Självklart är det lättare att se snyggare ut i tvådimensionell version. I rätt vinkel. Även om jag står för varje kilo. Har förut förklarat att jag inte pratar utseende och vikt. Varken på mig själv eller andra. För att jag tycker det är irrelevant på så många sätt. Och för att frågan är för mångbottnad för att avhandlas kort och gott. Men vi kan väl säga så här - jag trivs med min vikt. Har förut varit både väldigt smal och kraftigare än nu. Min nuvarande matchvikt passar mig bra. Har aldrig mått bättre faktiskt. Många tror att man automatisk mår bättre när man är smal, så är det inte, kan jag meddela. Även om jag inte skulle rekommendera någon att vara tjock, det finns uppenbara, kända risker med det. Det blev kanske en snedträff svarsmässigt, men jag är ju ingen kändis, därför får jag ibland frispela utifrån min egen horisont.
- Vet du vilken din första bild på instagram var? (Haha, så kul att min gamla blogger-rättstavning inte ens känner till ordet instagram...). Symptomatiskt? Ja. Visst är det så. Vill börja med att säga att det är ett högst medvetet val att fortsätta finnas på så kallade omoderna plattformar. Det ingår i själva mitt koncept. Jag gillar inte HD heller. Skulle aldrig vilja ha moderna bilder/foton. Vill ha pixlighet och suddighet. Har aldrig gillat det skarpa och högdefinierade. Kommer aldrig att göra det. Jag sitter hellre här, under min korkek... Än att börja youtuba eller podda eller instagramma eller något annat modernare. Till frågan. Tror min första bild på bloggen var en naturbild från ett lokalt smultronställe. Minns att mannen fick lära mig att importera bilder från kameran då, 2010! Haha. Numera är det jag som får lära honom om bildredigeringens mera finmaskiga finlir, så att säga. Fatta vad mycket bloggen har lärt mig. Bildredigering är bara en av de sakerna.
- Vet du hur många kommentarer du fick på den första bilden? Förmodligen inga. I början hade jag inga kommentarer alls. För jag ville inte att det här skulle vara en IB-plats. Alltså en klubb för inbördes beundran. Berättade knappt för någon jag känner att jag börjat skriva en vintage-blogg. Jag ville att vem som helst skulle få hitta hit, bara så där. Och om ingen hittade hit så var det också okej. Alltid inspirerar man någon, samtidigt som man inspirerar sig själv. Ett tag frångick jag den principen och kommenterade själv frikostigt på relativt många olika bloggar som intresserade mig på olika sätt, då fick jag följaktligen ganska många kommentarer tillbaka. Idag är det väldigt sällan någon kommenterar här inne. Lite synd, men samtidigt förståeligt. De flesta har inte tid, och vill någon säga något viktigt väljer hen hellre att mejla. Men kommentera gärna, ni som tittar in dagligen. Det vore kul. Men inget krav, som sagt. Man måste ha rätt att bara anonymt ta del, om man vill. Själv kommenterar jag ytterst sällan någonting numera, kan i och för sig bero på att jag sällan har tid att läsa bloggar (eller följa instagram-konton). Spenderar hellre min virtuella fritid här hos er i så fall.
- Om du varit singel idag, vad är det första du hade gjort när du lämnar bilen här? Hm. Sitter ju inte i någon bil, men vi får översätta det till min plats här bakom skärmen. Vad hade jag gjort? Förmodligen gråtit. Av saknad efter min bästa vän och lover. Men det är ju inget roligt svar, så här får jag tänka till... Jo, jag skulle skrivit. Förmodligen en dikt. Eller en novell. Eller en krönika. Eller så skulle jag greppat kameran och fotot loss. Fast det är ju hellre inget roligt svar, det är ju bara sådant jag alltid gör, i vardagen... Hm. Jo, jag skulle nog ringt Anders Tegnell och frågat vad han gör ikväll? Bjudit honom på en riktigt god middag, om han hade haft tid. Och pratat om livet. Och döden. Och allt det viktiga där i mellan.
- Om jag säger klamydia, vad säger du då? (Haha, Adams svar är så bra. Och kul. Och knäppt.) Ja, vad säger jag då? Förmodligen något tråkigt om att unga människor verkar dåliga på att skydda sig. Fast det har unga människor kanske alltid varit?
- Har du ett bra kom-face? (Adam undrade lite halvseriöst om Martin menade ett kommunikationsansikte...). Och nej, det har jag inte. Eller det vet jag förstås inte. Har aldrig kollat. Har aldrig varit självmedveten på det sättet. Eller orolig för att se knäpp ut. Gillar det knäppa. Gillar det naturliga.
- Vad upptäcker man om man har levt med samma kvinna i 35 år? (Trettiotvå, viskade Adam. Intervjun har väl några år på nacken, tror jag). Snart trettio, om vi har tur, i vårt fall. Mannen och jag. Ja, vad upptäcker man? En massa faktiskt. Att jag bara blir mer och mer kär. Tycker att han är snyggare och snyggare - även om musikeröronen hör lite sämre nu. Eller om han blivit bättre på att slå dövörat till... Mest upptäcker man vilken fantastisk förmån det är att få leva med någon som känner nästan varje vrå av en - och ändå älskar en. Och hur bra det känns att vara tillsammans med någon som hela tiden sporrar en till att fortsätta försöka bli sitt bästa jag, varje dag. Adams svar är himla bra: Man upptäcker vikten av att ge komplimanger. Och då kommer Martins följdfråga som ett brev på posten:
- Är du bra på det? Att ge komplimanger. Ja. Det är jag nog. Känner som Adam att det är viktigt att säga det positiva man känner och tänker inför andra. Ge dem cred, som man säger. Bara för att. De finns och så. Och ibland är pretty görbra på det de gör!
- Om din fru varit här, skulle hon säga att du är bra på att ge komplimanger? Vad skulle mannen säga... Jo, ja, det tror jag bestämt. Jag snackar jämt om allt bra människor gör. Det finns så himla många bra människor därute. Och här inne. Mannen får ständigt höra att han är snygg och bra och underbar. Har säkert stigit honom åt huvudet för längelänge sedan...
- Är hon bra på att ge dig uppmärksamhet då? Ja. Det är det enkla svaret. Han finns där. Lyssnar. Och förstår. Och överraskar med små vardagssaker hela tiden.
- Vilken känd person gör dig nervös? Hm. Har faktiskt träffat några stycken, men jag känner ju inte direkt några som Adam gjorde. Nervös? Vet inte. Men på gott humör blir jag ju av alltid av världsförbättrare och poeter. Som Emil Jensen.
- Hur bra kömpisar är ni då? Här blir det lite konstigt. För Adam snackar Zlatan här, och det här är en följdfråga. Men. Jag har ju pratar lite med Emil förstås, fast det var länge sedan. Han är en sådan man gärna vill prata mer med.
- Här är ytterligare en rolig följdfråga på Zlatan-temat, den hoppar jag över.
- När tänkte du senaste - lycko dig - Martin Björk? Hoppelihopphoppa över.
- Vem ska du helst skeda med då, Adam? Leif GW eller Stefan Löfven? (Åh, vad svårt, säger Adam... Haha.) Ja, jag får nog säga det samma. Fast Tette vinner nog med 60 mot 40. Visst kallades vår statsminister så när han var liten? Gillar hans ledarstil. Samarbetsförmågan. Kompromissförmågan. Ödmjukheten inför livet. Som barndomen säkert grundlagt. Därför vill jag skeda med statsministern.
- Här kommer följdfrågor igen. GW känns lite mer oskedvänlig, tycker Adam.
- Skulle det vara lilla eller stora skeden med Löfven? Haha. Stora såklart. All in. Gosiligosgos.
- Tror du han skulle uppskatta att skeda med dig? Mm. Det tror jag... (kopierar Adam exakt här). Med tillägget att det beror nog lite på om han behöver värmas eller inte. Jag är väldigt växelvarm, antingen fryser jag så fingertopparna är blå, eller så får jag en total tantvärmebölja. Mannen brukar kalla mig spisfru, när han kryper ner och fryser och jag har en vallning som jag gärna delar med mig av.
- Vad gör du alltid på fyllan som du skäms över. Hm. Här blir det svårt. Eftersom jag inte dricker alkohol. Inte av princip, mera för att jag inte tycker det är så gott. Ha aldrig druckit, mer än ett glas vin till maten eller så. Eller lite god sötsliskig likör till kaffet. Eller någon enstaka nubbe till midsommar eller så. Men. Tror jag varit onykter fem gånger i mitt liv, aldrig full. Och de fem gångerna inträffade alla innan jag fyllt trettio, så det är ett tag sedan. Men jag minns en gång när jag blev väldigt dålig i magen (har ju en känslig mage generellt), och gjorde åt allt toapapper för en vän som bodde i studentkorridor då när det begav sig. Fick skicka henne ett 6-pack som komp sedan. Ett 6-pack toapapper alltså. Minns att de andra i den korridoren kom ihåg mig som "hon som skickade toapapper" sedan. Lite kul ändå.
- Får du minnesluckor? Följdfråga som blir svår att besvara relevant. Se ovan. Men jag kan väl svara angående bloggandet istället. Fatta hur mycket man glömmer att man har bloggat om när man har hållit på och skrivit nästan dagligen i snart tio år!? Och tur är väl det. För mycket känns ju pinsamt numera. Man har ju utvecklats, menar jag. Förfinats. Haha. Högtravande värre. Näedå. Men det är mycket som glömts bort. Bra grej, att glömma lagom mycket. Har tänkt att starta om bloggandet många gånger. Ut med det gamla, in med det nya liksom. Men det har aldrig känts rätt. För hur det än är - och var - så står jag för allt jag varit och skrivit. All utveckling handlar ju om att ta avstamp mot något mer. Och att stå för den man var. Och är. Och blir.
- Här blir det så gulligt. Adam och hans vuxna barn. Lyssna på det. Sedan. När vi är klara här. Om att släppa taget. Eller inte. Och jag har ju inga egna barn. Vi har inga egna barn. Men vi har och har alltid haft så många kids runt om oss ändå. Vänners barn. Och barn och unga i våra skrivarkurser och annat kul. Vi har aldrig haft lust eller tid att försöka få egna. Antar att vi är för lata - och för självupptagna - för att ägna oss så mycket åt någon annan enskild individ.
- Vilket TV-program skäms du att du tittar på? Adams svar är bara bäst! Men lite kul att frågan kommer just nu... Har just sett sista avsnittet av uppföljarserien till Gifta vid första ögonkastet. Såg inte själva gifta-grejen, men uppföljaren såg jag. Med Maxine (heter hon va?) och Emil. Det är ju såå gulliga. Som kattmänniska är det svårt att låta bli att storskratta åt hur chockad Emil blir första gången han hör - och ser! - katten spy. Haha. Brings back memories. Från våran egen svarta pälskling. Tillbaka till frågan. Måste nog ändå svara som Adam - att jag inte skäms för något egentligen. Kan mer bli förbannad för att jag slösar tid på irrelevanta program. Tramsiga program, och filmer. Fast ibland behöver man trams. Dessutom tittar jag så mycket mindre på TV än vad jag gjorde när jag var yngre. Försöker leva ett mer proaktivt liv. Försöker skapa mer själv, istället för att bara passivt insupa. Med det sagt vill jag ändå säga; att så mycket som jag har lärt mig via diverse TV-program har jag nog inte lärt mig någon annanstans. Särskilt det där slötittandet kan - motstridigt nog - lära en en massa man inte trodde att man behövde veta.
- Vad vill du aldrig höra i sängen? (HAHAHAHAHAHAHAHA. Adams eftertänksamma, kvicka svar är obetalbart!). Jaa. Vad? Hm. Kanske något i stil med: Är det där en kattspya, som du just är på väg att lägga dig i? Fast det blir liksom inte aktuellt numera, när man inte har sin bästa, hårigaste vän i livet längre...
- Vad är det mest fåfänga du gör, som inte folk har koll på? Tuff fråga. Svår, verkligen. Är verkligen noll fåfäng. Inga fåfänga lik i garderoben här inte. Skulle väl vara att jag har svårt att vara utan lite glans på läpparna i så fall. Ingen färg, bara en aning glans.
- Får jag nu lukta dig under armarna? Que?, säger jag. Adam säger att han har ny deo. Jag får väl svara nej. Åtminstone om det har varit en lång arbetsperiod. Om jag har grottat in mig länge i något skrivprojekt eller så, då kan det hända att transpirationen har flödat mer än deon. Men om det är dagen efter ett avslutat skrivprojekt, då kan det mycket väl gå bra. Brukar använda flödigt med deo, eller mum, som vi sa. Gärna med vaniljdoft.
Häpp. Det var det. Lite frågor. Lite svar. Som en påminnelse om att livet är skört. Och dyrbart.
Lyssna nu på Adam. Skrattet fastnar, såklart, i halsen här och var. Men mest är det mysigt att få finnas i hans närhet en stund till.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar