En dam i rosa hatt går förbi, och jag planerar en fotning i Pierre et Gilles-style

Grattis Ebba!

I den nostalgiska almanackan står spårområdet i fokus,

och jag tänker att mer aktuellt än så kan det väl inte bli.

Vi är många som tänker på alla dem som flyr med rälsens hjälp där ute i vår omvärld. 

Vaknar upp från en dröm om en gammal vän, undrar vad det blev av henne?

Hoppas hon aldrig slutade vara så där speciell och unik som bara hon var.

Starten på Vasaloppet är lika trång och lång och småkrånglig som den brukar.

En norrman vinner, som de brukar.

Ebba Årsjö, hon har tagit brons i Paralympics

och jag kan inte förstå varför nyheten hamnar bakom både en kvalmatch i bollsport och en pallplats i skidskyttets världscup.

Men hallå!

Vi har ju tagit brons!

I Paralympics.

Det är större än Olympiska Spelen, i mina ögon.

Som när vi brukar säga att Ginger Rogers gjorde allt som Fred Astaire gjorde, fast baklänges, ni vet.

Så tänker jag om dem som har en funktionsvariation och ändå har kraften, modet och viljan att hålla på med idrott på allra högsta nivå.

Har jag fel?

Mannen pysslar med både ditt och datt och utanför går en dam med rosa hatt.

Han med de lugnaste stegen går också förbi, lugnt och harmoniskt, som vanligt.

Vårjackorna är på. 

Bollarna är utrullade och de tysta motorcyklarna syns överallt sedan snön smält bort.

Livet rullar på som tåget, för alla oss som slipper ta skydd.

Jag funderar på att plocka ner den där Adam och Eva-tavlan. 

Eva och Adam-tavlan, som jag brukar säga.

Ska kanske använda den i en lättsam fotoövning framöver.

Eller ska jag låta bästa bonaden tala i det fotografiska bildspråket?

Det bästa vi har är varandra.

Yes.

Jag sa ju att det var den bästa bonaden.

Såg en underbar dokumentär om konstnärerna Pierre och Gilles häromdagen.

Par i kitsch - verkligen!

Bara deras hem är omöjligt att ta in utan att höja på smilbanden

och ögonbrynen.

Såå mycket roligt, färgrikt och skrattframkallande.

Nu vill jag arrangera och fota något inspirerat av dessa superbegåvade bildskapare.

Hm.

Fast jag vill mest använda mina vintage-saker, förstås.

Inte så mycket nytt och kitsch, mera patina och skavt, ni vet.

Får se vad det kan bli av den idén

och när jag ska hinna förverkliga den. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Nä, jag ska inte börja skriva alla mina inlägg i diktformat, det skulle bli för konstigt. Men ibland känns livet mest som fragment. Det kan var många goda och glada fragment, men ändå. De vill formera sig kortfattat. Och då låter jag dem göra det.