Färg. Det kan vi bara inte leva utan, så är det. Efter en dag där jag låtit paletten fullständigt hoppa över det vita pappret, vet jag det bättre än någonsin. Tre små alster fullproppade med alla färgkorn som finns att spåra upp i hela rymden och kosmos, känns det som.
Dockteater ja. Var såg jag det ordet alldeles nyss? Jo, det var ju i en av min egen barndoms böcker. Tog upp den ur en låda och undrade om jag skulle tycka den var lika roliga än. Lika rolig som då, när jag var liten. Jo, det gjorde jag. Tvingade mannen att lyssna också. Läste högt om Nicke Nyfiken på sjukhus. Hur han, nej, jag ska inte avslöja för mycket, om ni själva vill läsa den, för era egna små, eller så. Men han spelar dockteater för barnen där, det är något han är extra bra på, för att han tycker att han har fyra händer, på sätt och vis.
Now. Nu:et. Vi behöver det. Vi kan inte vänta hela tiden, på allt och inget. Vi kanske inte behöver tänka så drastiskt som att det inte skulle finnas någon morgondag, dels för att vi inte vill vara domedagsprofeter, dels för att vi inte låter oss övermannas av hopplöshet så lätt. Men vi kan inte vänta. Nu är det enda vi kan vara säkra på, så det borde vi vara väldigt rädda om, tänker jag. Du. Och jag. Och alla andra som fått ett nu till till skänks.
Skogen. En plats för återhämtning. Skogsbad, säger en del visst nu, om det som mest handlade om en tankfull promenad för ett tag sedan. Kärt barn har många namn. Så ska det vara. Bara vara, behöver vi. Då är skogen bra att ha, kvar.
Rasrisk? Rasdisk? Finns det? Det är lätt att börja fnittra lite här, när jag raljerar över orden. Innebörden skulle jag däremot aldrig någonsin raljera över. Att diskrimineras på grund av något alls är trist. Att diskrimineras på grund av den man är - är horribelt, ovärdigt och oacceptabelt!
- Men hallå, det är ju Rocka sockarna idag, sa mannen.
- Idag? sa jag. Lite dagvill som man är i dessa dagar när vi mest håller andan minut för minut, för att inte fler bomber ska falla över barn och sjuka och alla andra oskyddade. Vi håller andan för att inte fler oskyldiga ska skadas, i ännu ett folkmord. Mordet på ett land och ett folk pågår mitt framför våra uppspärrade ögon i realtid. Det får vi inte tappa fokus på. Vi måste göra vad vi kan för att protestera och uppmärksamma.
Men livet pågår ju ändå, på andra plan, på andra planhalvor, på alla plan, på platser vi inte ens vet var de ligger på kartan, som vi aldrig hört namnet på. På skärmar, på plattformar, på på på pågår.
- Och oj, sa han sen, mannen. Oj, det är ju så många bra dagar idag. Och så började han räkna upp. Nyår. Poesi. Skog. Dockteater. Färg, färg, färg. Internationella dagen mot rasdiskriminering. Och Rocka Sockorna.
Temadagar. Ibland tänker vi inte på dem alls. Ibland spelar de inte så stor roll. Men dagens dagar känns så mycket i magen, allihop (utom dockteater då kanske, som känns mest i händerna).
Skämt åsido, det är viktiga grejer alltihop. Nowruz. Nyåret. Jag älskar att det innehåller ett nu. Ett now, där i början. Naturen, skogen. Vi behöver den, på så många sätt. Om man inte förstått det vid det här laget, har man inte fattat ett dyft. Inte ett barr. Poesin, den kan vi inte leva utan. Oavsett om vi hittar den i orden, eller i allt det som inte går att uttrycka med ord. Downs syndrom. Bara ett sätt att vara, bland alla underbara sätt att vara på. Därför har vi olika sockar på oss idag, för att fira våra olikheter. Allt det som gör oss unika, och speciella. Och för allt det som förenar oss. För allt det Rockar vi sockarna.
- Skriv ner dem åt mig, sa jag. Om dagens alla dagar. Sju stycken dagar i en. Ville minnas dem, igen. För förra året kom jag ihåg, tror jag. Kom åtminstone ihåg att fixa till några roliga digitala sockor förra året, har jag för mig. Annars har vi mest gråa och svarta här hemma i strumplådan numera. Trist. Och inget kul alls att rocka med.
- Titta, sa han sen, mannen. Titta, jag gjorde dem i allsköns färger åt dig. En kom ihåg-lapp i regnbågens tecken.
- Wow, sa jag, och var bara tvungen att fota av skärmen och sedan redigera lite och dela den med er. Min färgglada kom-ihåg-alla-dessa-viktiga-dagar-gärna-varje-dag-lapp.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Världspoesidagen. Den kräver väl ändå en liten ps-dikt, va? Ja, jag tänkte väl att ni höll med mig om det. Here we go:
Now.
Hur många gånger har jag skrivit ordet nu nu?
Den frågan går inte att besvara,
varken med ental eller logik,
eller digitala datormonster.
Så många now, wow.
Ett nytt år, igen.
Vi behöver nya år, igen.
och igen.
Dockan.
Den dansar igen.
I skogsbrynet syns den än, när skymningsridån faller över den.
Upp igen.
Låt handen fatta foten och galoppen.
Opp igen.
Topp igen.
Hopp igen.
Kul tur en
Kult ur en
Ur många
Ur alla
För alla
Inte en för alla
Bara alla för en
Kulturen
Det bor tur där i, som tur är
Otur för den som inte tror på dess läkande kraft och helande mening.
Du är du och jag är jag.
Behöver det vara svårare än så?
Sockar med socker på.
Söta. Och glada. Och många och långa och alla andra.
Den med lite hål i då?
Den gillar vi mest, för den är lite som folk är mest - bra att ha, men inte perfekt.
Defekta sockor? Det finns inte. Bara några lätt osorterade och tillfälligt bortglömda.
De trivs kanske där bakom tvättpelaren? De vill kanske inte bli upphittade, inte på en gång?
De gömmer sig kanske bara lite, från världens larm och stök?
Sedan vill de bli hittade igen, och gärna få hjälp att hitta sin bättre hälft.
Någon rosa. Eller randig. Gärna med prickar på. Strössel. Lite dålig hörsel? Det gör inget
Bara den är snäll, som en karamell, som en regnbåge.
Så mycket snack om sockar, suckar ni.
Men de rockar ju fett, vetja - precis som du och jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar