Det är inte enkelt, det här med livet. Vilken konstig mening att börja med, men det är den enda jag hittar för att sammanfatta hur kaotiska vi alla säkert känner oss, efter den senaste veckans dramatiska, förödande och rent utav brottsliga - mordiska! - krigshandlingar från den ryska överhetens sida.
I det måste vi ändå landa, och försöka hitta glimtar av något positivt. Var hittar vi då det? Ja, det var några av vardagens små glädjeämnen jag tänkte stanna vid. Men först måste jag bara får reflektera - och berömma - alla enskilda individers otroliga sätt att gå samman och stödja ett folk i kris.
Här hemma upplåter folk sina gästrum och soffor åt människor som tvingats fly från fallande bomber och bortsprängda liv. I Ukrainas närmaste grannländer ser vi en uppslutning av sällan skådat slag. Folk skjutsar med sina bilar, de bakar och lagar mat. De finns där för sina medmänniskor helt enkelt. Det är ingen liten och enkel sak - det är storartat att se och ta del av. En tår av tacksamhet rinner ner för min kind när jag ser alla underbara, solidariska och osjälviska människor som försöker göra vad de kan i en situation som är minst sagt svårnavigerad.
Och de modiga invånarna i Ukraina då? De är ju helt fantastiska! De verkar göra allt. Allt de kan för att stoppa det inhumana som pågår rakt framför deras oskyddade kroppar. De bygger värn. De ställer om sina företags verksamheter för att bidra med material och kunskap i det omedelbara, akuta läget. De informerar och låter oss få ta del av sin förstörda vardag, så att vi kan förmedla vidare.
Men vi får inte glömma alla de oskyldiga bland den ryska befolkningen. Det är ju inte som att alla ryssar vill ha det här kriget. Det är ju inte som att hela Ryssland är jätteförtjusta i sin ledning precis. Vi får inte glömma alla de som drabbas oförskyllt av sanktionerna. De som inte vill något annat än att leva i fred och frihet med resten av världen. Det finns alltid så många offer i krig och konflikter, på alla sidor, det gäller att inte börja generalisera och dra alla över en kam.
Närhetsprincipen. Ska vi hinna gå in på den? Orkar vi det? Jag ser ordet florera där ute nu, och tänker på att det är en sådan dålig ursäkt. En bortförklaring som inte duger i vårt moderna och civiliserade samhälle. Att det skulle vara enklare att identifiera sig med krigets ansikte om det ligger nära våra egna, det är på sätt och vis en självklarhet. Och att vi blir mer rädda när det börjar lukta krut runt våra egna knutar, det är inte heller en speciellt kontroversiell slutsats.
Men. Här kommer då men:et. Det som ni visste skulle komma. Men vi är bättre än så. Vi kan bättre än så. Att stenåldersmänniskan var tvungen att betrakta det som verkade främmande och annorlunda med skeptiska ögon är en sak. Att vi, långt långt tillbaka i tiden är biologiskt programmerade att se efter vår egen stam och by är något som tillhör forntiden på många sätt. Samtidigt som våra kroppar i mångt och mycket kan agera väldigt ursprungligt och instinktivt fortfarande. Det handlar om adrenalinpåslag och fly- och fäkta, bland annat.
Men vi har ju en hjärna också, det hoppas jag ni inte har glömt.
En jättestor hjärna. En expansiv maskin. En superdator. Den kan ta oss så långt, om vi bara tillåter den. Om vi kopplar på den, när det basala och enkla vill ta över våra tankar och handlingar, då kommer vi komma långt. Då kommer vi inse att en medmänniska på andra sidan jorden har exakt samma värde som vi själva. Då kommer vi agera så fort vi ser någon enda människa fara illa i en konflikt eller ett krig eller vad som helst som drabbar oskyldiga överallt.
Närhetsprincipen. Den kan ni stoppa upp någonstans, enligt mig. Den är förlegad och förklenande. Den förklarar, men den förminskar oss. Den hör inte hemma i en modern, demokratisk värld. Den är passé.
Vi är bättre än så. Vi kan stå upp för alla våra utsatta medmänniskor världen över. Det är många som behöver vår uppmärksamhet. Det är många barn som tvingas leva under en psykisk stress som inga barn alls borde känna till. Minorna, de försåtliga, de är konstruerade för att skada. De är uppsåtligt kreerade av den där stora bollen vi har överst - hjärnan. Det gäller att koppla på hjärnan på rätt sätt. Annars kommer de galna genierna alltid ligga före.
Det är de demokratiska, medmänskliga och solidariska genierna vi behöver. Och en hel del vanligt folk. Vanligt ovanligt schysst folk. Fulla med ovanligt mycket sunt förnuft och väldigt mycket osjälvisk omtanke.
Vi ska fortsätta finnas där för dem i Ukraina, på alla sätt vi kan - gärna genom att skänka en slant till någon av de seriösa aktörerna med 90-konton där ute. Som Unicef, Röda Korset och Rädda Barnen. Eller någon annan organisation som ni känner ett källkritiskt förtroende för.
Men vi ska också finnas där för alla dem som tror att vi kommer glömma bort dem, i skuggan av det som händer framför våra ögon och skärmar just nu. Vi ska finnas där för krigets oskyldiga offer, var de än finns. I Jemen. I Etiopien. Överallt. Alltid. Och det är där de seriösa biståndsaktörerna kommer in, de hjälper oss att hjälpa, de hjälper oss att inte glömma alla de som inte får glömmas bort. Barnen som utsätts för de vuxnas tillkortakommanden överallt i världen. Både här och där och nu och nu och nu.
Asylrätten. Den måste vi kämpa för. Den får aldrig devalveras. Alla ska ha rätt att söka skydd och trygghet.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Asch. Äsch. Nu blev det som skulle varit ett ps huvudsaken, och det som skulle varit en trösterik och något lättsam tanke i slutet på en fullspäckad vecka, får hamna här nere istället då.
Vi behöver vila våra trötta huvuden ibland, även om det är orättvist tänkt, eftersom de som befinner sig i omedelbar kris och fara knappt får en blund nu. Men jag vill ändå unna oss att fly en liten stund - i tanken. Själv flyr jag gärna till konsten. Ser en dokumentär om någon härligt kreativ personlighet som skapar för glatta livet och glädjer många av oss andra på köpet.
Eller så ägnar jag mig åt djurterapi, som vi brukar säga här hemma - ser en naturfilm med djurens synvinkel i fokus, funkar nästan alltid som tankeflykt och uppmuntring.
Kulturfrågan har börjat igen! En ny säsong. Härligt att få testa sina kunskaper och vässa sina kulturella muskler. Det behöver inte bli överväldigande, även om du inte känner att du har tillräckliga förkunskaper för att briljera eller ens kunna skumma på ytan, det är bara att sätta sig ner och njuta av förtrollande musik, kul och konstig och vacker konst, finlitteratur och mera lättsam nutida skriftkonst. Och väldigt duktiga, spännande och roliga tävlanden. För att inte tala om programledar- och domarduon extraordinär - Ella och Eva!
Det är bara genom att lyssna och ta del som du lär dig mera. Nyfikenhet är nyckeln till allt. Och då menar jag vetgirigheten, inte snokandet.
Hemmakultur. Sveriges Television bjuder oss ju också på små pärlor. Varje litet avsnitt är som en smakrik och njutbar småkaka, i kulturell tappning. Njut av en enstaka målning bara. Låt dig bländas av konsten en liten liten tankeflyktig stund. Konst av alla de slag i miniformat finns på SVT Play under rubriken Hemmakultur, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar