Hållbaraste julblomman i världen?

Jo då. Nu är den torr och har kommit på plats. Hänger bra där jämte vår lilla "klimat-målning" föreställande gretorna, som vi lite slarvigt bruka kalla de många många unga som tvingas ta kampen för miljön, på grund av allt vi, och de som levde före oss också, har smutsat ner och exploaterat. Gretorna, de som måste tänka i så långa och vindlade - för att inte säga omöjliga - tankebanor. Man hör riktigt hur det knakar i hjärnsubstansen på vår bild. Ett huvud och en knuten hand i samma. Och en mun som blöder av allt tjat på politiker och potentater.

Nu är min gamla skärbräda (som jag gjorde i slöjden en gång artonhundra-frost ungefär) slutgiltigt pensionerad. Blev ju riktigt bra med den där blomman jag kluddade dit ju. Ni minns säkert hur den såg ut under processen hit, men här kan ni påminna er och länka bakåt, om ni vill.

Då återstår det bara vad som ska pyntas med där under då. Hm. Funkar det med en värmande pälsmössa intill den gamla Djungelboken, tro? Hehe. Nej, det känns väl som dubbelmoral av den högre skolan förstås. Men det är trots allt en fuskpäls. Fast det fattade ni säkert ändå.

Det här inlägget tillägnar jag alla de unga, kunniga, dedikerade och otroligt engagerade miljökämpar jorden runt som för kampen på ett lagligt, fredligt och förnuftigt sätt. Vi ser er kamp. Vi gör så gott vi kan för att stödja den. Synd bara att ni måste föra den. Fölåt, vill jag nästan säga å min och föregående generationers vägnar. Ja, faktiskt - förlåt.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Världens hållbaraste julblomma? Nej. För jag tänker mig att trä-blomman ska blomma långt långt efter jul. (Dessutom heter det väl för tusan inte hållbaraste? Eller? Mest hållbara måste det väl ändå vara, va? Anyway.).

Bowie & maskrosbollar

Kanske är han min Lucia - David Bowie. I vilket fall som helst känns det som att han var en sådan som brann.

Jobbar lite med bilder och låter en tanke flyga framåt mot Musikhjälpen, som ju börjar alldeles snart. Eld. Det är den jag funderar på, om artisters och kulturarbetares eldsjälar brinner lika intensivt idag som de gjorde förr. På sjuttiotalet till exempel, då kändes det som att någon alltid stod på barrikaderna. Fast det gör säkert dagens sångare och grupper också, det är bara det att jag kanske inte känner till dem lika väl, av naturliga skäl. Tillhör ju inte unga artisters målgrupp direkt. Men visst finns det fortfarande mycket att engagera sig i och stå upp för. Alldeles för mycket, när man tänker närmare på det. Så det gör vi inte. Nu tänker vi bara på önskemusiken som ska ljuda i/från Musikhjälpen-buren alldeles snart.

Annars? Jo, har satt upp några beståndsdelar som bildar en rätt kul helhet. En av bilderna jag skapat i år som jag är mest nöjd med, måste jag säga. Kanske den bild som jag är allra mest nöjd med överhuvudtaget? Jo, så är det nog faktiskt. Inspirerad av en flicka som gick förbi med tre runda frö-ställningar i handen, i somras då förstås.

Tre sommar-lågor. Det som vi brukar kalla maskrosbollar. Tänkte att de kunde få lysa upp i advent, för miljöns skull.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Här kan ni se hur bilden - Flicka med maskrosbollar - ser ut i sin helhet, om ni vill.

Nu är det ju inte jag som är ortens bästa poet, men

"Uma Abdi från Norrby vann deltävlingen Ortens bästa poet i Borås. Nu har hon chansen att vinna den nationella finalen som hålls i Örebro den 11 december. 

- Många vet inte vad poesi är i orten. Många tror att 'rosor är röda violer är blå' är poesi. Men det är ett sätt att uttrycka sig oavsett var du kommer ifrån, hur du ser ut eller om du kan språket, säger Uma Abdi."

Åh. Hade tänkt mig något helt annat in till er här och nu, men sedan blev mitt poet-hjärta så fyllt av ord som tog plats och fick mig att vilja flyga en bit upp från golvet. Först var det den ukrainska poeten som var i Stockholm och berättade om att poesin kan förklara mycket mer än fakta ibland. Och så är det ju, precis så, det vet vi som ägnat större delen av vårt liv åt några av lyrikens olika uttryck.

Sedan läser jag om Ortens bästa poet här i min egen lilla storartade stad och känner mig otroligt glad och tacksam över att ha varit en liten liten del av poesins blomstring bland unga människor under några år. Mannen mest, men också jag på ett ganska stort administrativt hörn under några slitsamma, men roliga, år i ord-på-scen-föreningen Borås Poetry Slam.

Även röda rosor och blå violer är förstås poesi, men jag förstår mycket väl vad Uma menar. Poesin är så mycket större. Större än livet självt, skulle jag vilja säga. Det kan fånga så mycket, långt bortanför språkets gränser.

Men nu vill jag skriva. Nu. Något poetiskt. Vi brukar kalla det en dikt. Och tack för inspirationen - alla ni spirande och rutinerade ord-älskare där ute!

Here we go:

 

Hur långt är det?

Hur långt som helst

Eller som ett snöre, som någon sa

Ibland kan det kännas kort i rocken

Ofta långtråkigt när man minst anar det

Men hur långt är det då?

Som granen där borta

Som bäcken bakom kröken 

Hur långt som helst

Och kortkort

Når inte ens till knäna

Fast ändå räcker det

Och blir över

Hur långt är det då?

Exakt

Snälla säg

Förklara

Lika långt som ögat

Som nosen på en boxer

Som tankens kraft

Allt smör i småland

Och alla ostkakorna därtill

Som tallarna och enarna och stenarna där under

Hur lång tid tar det då?

Och hur lång tid tar det att undra över hur långt det är?

Det är tiden det tar att gå från ena sidan till andra sidan i skogen, har jag hört

/helena

Här hemma - fyra ingredienser i advent

Vintermörkret. Som jag tycker om det. Omfamnande. Mysigt. Och så får man anledning att lysa upp lite. Här har vi satt upp den gamla vägglampan intill den ärvda spegeln. Blev rätt bra, tror jag. Däremot mjölburken, hm, vet inte om den passar alls där ovanför, men det vore praktiskt att ha lite småsaker däri, som kam och hårband och sådant. Kanske blir den kvar ändå, mannen tycker det blev bra, jag funderar på om det vore finare med en liten tavla där. Hm. Tål att tänkas på.

Nej då, vi äter inte bara knäcke med kanel på. Det har konsumerats en del saffran-semlor också. Mmm. Hur gott? Fast det gäller att de inte lägger på hur mycket söt mandelmassa som helst, tänker jag. Då känns liksom inte saffransmaken alls nästan, och det är ju synd. För saffran smakar ju guld på tungan. Jum! Bäst smakar de på sötaste rosen-assietten, förstås.

Nu ligger inte bara den här bilden i mörker hela kvällarna - ytterligare en fördel med att ha flyttat väggarmaturen från sovrummet till hallen. Nu lyser apelsinerna upp även när solen gått ner. En bra bieffekt, minst sagt. Jodå.

Det verkar vara helt ute med ananas som prydnad. Då är det naturligtvis dags för mig att plocka fram en av mina. Har bara två - alltså ingen samling här inte, då måste man ju ha minst tre. Tänkte att den här kunde få pryda någon plats i jul och så. Eventuellt med någon blomma i, men den är faktiskt väldigt snygg som den är.

Ja, det var nog bara det.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ananasfrukter. Ett tips, om ni också har svårt att komma ihåg att det heter ananaser i plural. Det är i och för sig okej att säga två ananas också, om jag fattat rätt. Men om man alltid säger ananasfrukter, då behöver man ju aldrig frukta att säga fel, oavsett hur många man har - och avser. Häpp! Tipselitips, från självaste språkpolisen.

Melodiskt, metodiskt kryssande

Förlåt Svenne (vila i frid), för visst sitter du och Lotta för evigt fast på min barndoms blödigaste näthinna, men det är av en annan anledning jag fäller en tår. En tår av tacksamhet. Medborgarinitiativ - vilket fantastiskt ord, va?! Det är när jag läser om ingenjören som kände att han borde göra något för Ukraina, som jag gråter lite. 

De svetsar alltså fältkaminer på sin fritid, som skickas till folket som fryser till kropp och själ, för att försöka hålla alla tappra kämpar i krigets skugga någotsånär varma ändå. Vilken insats! Heja heja och låt svetslågorna brinna levande - och lopporna hoppa lagom högt - för alla initiativrika medmänniskor jorden runt som faktiskt försöker hjälpa till handgripligen och fredligt. Heja er!

Annars? Löser melodikrysset. Men jag måste säga att det känns håglöst. Som om luften gått ur. Som om det blir för många lätta ledtrådar här och var, och lite för flåshurtigt. Men det är kanske bara jag som är bortskämd med Eldemans absoluta gehör för när tramsigheten hamnar på exakt rätt nivå utan att det blir liksom en rejäl röd skäms-ridå av det hela? Jo, så är det nog. 

Vi har kryssat en gång med Anna Charlotta och en gång med Annika J nu, och det här med teman känns lite onödigt, måste jag säga. Oj, det verkar som om inte ens musik kan få mig på gott humör, va? Jodå. Hade bara högre förväntningar. Det är väl som vanligt, tänker jag. Att vi kvinnor har väldigt höga krav på oss själva och varandra. 

Men jag måste ändå säga att det bjöds på en hel del bara musik. Ljuva stämmor. Instrumentalt godis. Lite så.

Mannen serverar knäckebröd med kanel och socker på. Nyttigt och småjuligt. Häller upp en kopp kaffe till, och jag ropar oj som om det gällde något viktigt, när det bara handlar om att vi glömt plocka fram Jenny Nyström-kopparna. Haha. 

Allt är som vanligt med andra ord. Det stora och det pyttelilla livet går hand i hand. Igår fick vi två nollor i På spåret och deppade rejält. Sedan slog Svensson-mentaliteten - och viss musikalitet - till, och vi fick en klockren tiopoängare på den tredje destinationen. Livet. Upp. Och ner. Och upp igen.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Spoiler varning! För er som inte hunnit se veckans avsnitt av Alla mot Alla än. Eller hunnit se de två första avsnitten av På spåret.

Fatta! Att två verkliga favoritlag är utslagna. Billgrens i Alla mot Alla OCH Ina och Hanna i På spåret. Hur trist? Urtrist. 

Minns när Ernst Billgren var med i På spåret och jag tyckte att det laget blev lite gubb-tråkigt tillsammans, om ni förstår. Trevliga män båda två, men lite tråkiga tillsammans i en tävlingsbur. 

Elsa! Jodå. Minns att jag ropade det till mannen då (fast han säkert inte satt mer än tre centimeter bort...). Elsa. Bästa vintage-drottningen, det är hon som behövs vid sin pappas sida, så sa jag. Och så blev det så, visserligen inte i På spåret, men ändå. Skit också, att de inte gick vidare.

Lite skryt på slutet? Kan det vara något? Jo. Ehum. Vem kunde en konstfråga som inte självaste herr Billgren kunde? Jo då. Så att.

Nu tändas tusen

Från midsommarbrud till flicka med hyacinter på fem röda. Lite hippie-aktig ser hon förstås ut, eftersom jag lät henne hålla en överbliven garnstump med sin hårknut. 

Hon och jag måste bara påminna er om att kolla brandvarnarna, igen. För att vi är lite hysteriska av oss? Nej, hon är såklart lugn som en filbunke, och jag är bara omtänksam. 

Fast, även om de flesta är mer och mer medvetna om brandsäkerhetens a och o blir jag ändå orolig när jag ser hus och lägenheter där ljuslågorna befinner sig oroväckande nära gardiner och annan löst hängande textil. 

Till och med i diverse inredningstidningar kan man se bristen på säkerhetstänk runt adventsljusen. Alltså - var försiktiga. Glöm inte att skriva en påminnelse-lapp på ytterdörren om att släcka. Och ta det där extra varvet runt hemmet innan ni går och lägger er. Är allt utblåst? Passa också på att kolla in att brandvarnarna funkar då.

Nog om det. Jag litar på er. Över till något annat: Brukar ni också rädda blommor? Jodå. Häromdagen. Hade inte alls tänkt att köpa hyacinter, sedan såg jag att det bara var två blå kvar. De såg lite små ut, ensamma. Den ena verkade dessutom väldigt torr. Och det var den! När jag lyfte krukan försvann lök och knopp rakt ner på golvet. Äsch. Den hade inga rottrådar alls, alltså var jag bara tvungen att ha den - och kompisen. 

När jag kom hem slängde jag all jord och behöll bara de två knoppande huvudena, satte ner snittytorna i en droppe vatten i ett par dricksglas. 

Nu doftar de härligt där de står på köksbordet. Hoppas de överlever. Annars har de i alla fall prytt sin plats en kort stund denna stundande adventshelg. Och jag fick rädda ännu en torr och överbliven blomma.

En ljuvligt doftande lök i vårt kök? Nej, två!

Sköt om er.

Och tänd upp försiktigt.

/helena

ps Här kan ni se mer av den hjälpsamma keramik-kvinnan, om ni vill.

Hundarna gnistrar, halmbocken ser på

Har ni ett tema på er jul? Eller på hela december för den delen? Inte? Nej, det låter onekligen en aning överambitiöst. Vintage. Återanvändning. De två orden räcker ju gott och väl att ha som ledstjärna alla jular.

Men lite nytt måste man ju få ha. I en gammal ram låter vi Idas stjärna få lysa upp kökets vägg. Den passar så bra där, tillsammans med den ständiga favoriten blåvitt porslin. Tack Ida, älskar hur din unika, virvlande glada stjärna matchar vårt hem!

"- Jag ser julskinkan, viskar Dio.

- Jag ser köttbullarna, svarar Drummer.

Vi älskar julen, tänker de båda."

Kan man annat än att älska en almanacka som börjar redan i december året innan, så att säga. Hundvalpar som ska leda någon rätt, så småningom. Kalendern från Synskadades Riksförbund är bara för gullig. Valp-sjuka, har jag!

Sköt om er.

Och kram.

/helena