Vågar knappt ens tänka på talet, antalet - som inte finns med oss längre på grund av covid-19. Visserligen är jag betydligt mer av en bokstavsmänniska än ett statistiskt siffergeni, men det här handlar ändå om relativt enkel matematik. För stort.
Antalet människor världen över som inte finns här på jorden längre är svindlande högt - och siffran det handlar om är hjärtskärande, överväldigande och ofattbar. Alldeles för stort, är antalet medmänniskor som inte finns med oss längre. De fattas oss. Så är det bara.
De behövdes. Deras livsuppgifter kan ingen annan göra. Deras kläder och skor kan ingen annan fylla och gå i, om ni förstår hur jag menar, mer bildligt än bokstavligt. Fast ändå väldigt bokstavligt, förstås. För ingen annan kan ersätta den oersättliga. Och alla är ju oersättliga för någon, åtminstone borde det vara så.
Ett år har gått sedan det ingen av oss vanliga dödliga kunde förutse skulle hända faktiskt hände - en pandemi som höll - håller - världen i ett andlöst järngrepp. Andlöst, men inte ändlöst, måste vi fokusera på. Och frågan jag ställde förra året vid den här tiden känns fortfarande lika angelägen, om inte mer: Får vi alls vara glada när så många är ledsna och sörjer runt omkring oss?
Jag tror ni vet svaret på den frågan - ja. Ja, det får vi. Men så långt som till att säga att det är självklart, skulle jag inte vilja sträcka mig. För vi bör känna med dem som har det svårt, de som sörjer och mår dåligt. Vi bör sänka våra stressade 2020-talshuvuden i eftertänksamhet och tacksamhet. Tacksamhet över att vi fortfarande finns här, att vi får vara med ett tag till. Tacksamhet över de som får vårt samhälle att fungera - politiker och andra sakkunniga på olika sätt. Sjukvårdpersonalen med stort S, som nästan själva har blivit helt slutkörda, för att inte säga sjuka och traumatiserade av omänskligt hög belastning. De har fått ta på sig nya arbetsuppgifter de inte tidigare sett maken till, eller ens kunnat drömma om i sina värsta mardrömmar. De borde helgonförklaras, åtminstone glorifieras mer.
Vi närmar oss en högtid som många världen över firar. En högtid som manar till eftertanke. Får oss att ställa frågan om vad som är verkligt viktigt här i livet - livet självt, att alla hjärtan vi klappar för ska få fortsätta klappa. Men vi skänker också en tanke - och kanske en slant till valfri hjälporganisation - åt alla människors rätt att få leva ett mer än bara drägligt och livsuppehållande liv.
Så låt oss alla, oavsett om vi firar påsk eller inte, oavsett om vi tror på en speciell gud eller ingen alls, böja våra huvuden i en stunds reflektion och eftertänksamhet. Innan vi ens funderar på att tänka orden riktigt glada igen.
Orden kärlek och omtänksamhet får vi däremot aldrig tveka att tänka. Och säga. Och handla efter.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar