Om research och en sång om en grönsak, och lite annat.

Hej på er. Har precis avslutat tittandet på de tre delarna där Uppdrag granskning, på uppmaning av folket, granskar Försäkringskassan i sömmarna. En intressant studie i mänskligt beteende, måste jag säga. Se den, och förundras över hur människor som Marie-Louise och hennes man alls orkar stå på benen. Först kampen att vara sjuk, sedan kampen att försöka bli frisk, sedan kampen mot Försäkringskassan. Puh. Är själv innerligt tacksam över att vara en mycket friskare individ idag än när jag var yngre - och att jag slipper all inblandning av statliga myndigheter i mitt liv, eller de flesta i alla fall. 

Fast nu var det inte mig det här skulle handla om, eller jo, det var det ju, på sätt och vis. Om det jag jobbar med just nu. Har en slags hatkärlek till det här med research inför olika skrivuppgifter. Älskar ju att ständigt lära mig nya saker, och försöka förstå mig på olika människors olika bevekelsegrunder och erfarenheter i livet. Att försöka förstå andra - nästan leva deras liv - är det som driver mig att skriva längre skönlitterära texter. Att lära känna någon på djupet, genom att skriva mig in i ett annat psyke, är väldigt intressant - och mycket utmanande.

Tudelat, som sagt, att göra efterforskningar inför skrivandet. Självklart måste man ha kött på benen, för att kunna sätta sig in i faktabaserade situationer och sådant. Men sedan är det allt det där andra, det mer känslobaserade, där är det svårt att veta hur mycket man ska läsa på, och hur mycket man ska låta det intuitiva styra. En svår balansgång. 

För några år sedan försökte jag utöka min kunskap, inför skrivande riktat till barn och unga, genom att försöka ta reda på varför så många unga människor mår psykiskt dåligt i vår tid. Startade då bland annat ett fotoprojekt som hette I min hand. Som i: I min hand ligger mitt liv och min framtid. Ett liv och en framtid som visserligen kan se mycket olika ut, men ändå bli bra. Lite så. Den känslan av trygghet ville jag förmedla. (Sedan kom en pandemi och satte en lite annan agenda för de unga... Satte livet på vänt.) 

Jag tror många barn och ungdomar känner brist på kontroll över sina egna liv idag. Sociala medier är en bit, som både tillför positiv energi och skapar gemenskap, men som också kan vara förlamande negativ för fel ung individ. Det är som att det här med sociala medier både krymper och förstorar. Krymper den egna kreativiteten och initiativförmågan, och förstorar, förvanskar problem eller "problem" som får oproportionerligt stort utrymme på en del ställen där ute, här ute. 

En sak som jag reagerade starkt på, när jag såg ett program som berörde några av de sociala medier där unga personer rör sig mycket idag, är att du via den så kallade filterbubblan, och diverse algoritmiska skräddarsydda klipp, dras in i sammanhang som cementerar och bekräftar din egen, kanske redan för snäva, krets och åsiktsbredd. 

Internet har på något sätt förvandlats till sin egen antites i det sammanhanget. En plats som startade med mångfald och regnbågens alla färger i sikte, matar oss alltså i stor utsträckning istället med åsikter och utsikter vi redan har. Vi kommer ingenstans i den utökade förståelsen för andras sätt att vara och leva. Eller det gör vi ju, för att vi är mycket smartare än så, men ändå, det oroar mig särskilt när det gäller utvecklingen hos barn och unga. Att de riskerar att dras in i ett tänk som vänder dem inåt istället för att vidga deras vyer och förståelse för att andra människor i sin tur har ytterligare andra vyer, och så vidare. 

Förhoppningsvis har jag fel, förhoppningsvis är de flesta unga mycket smartare, och mer genomskådande, än så.

Jaja, det här skulle väl inte handla så mycket om just det egentligen, men unga människors välmående engagerar många av oss på ett genomgripande sätt. I mitt fall mycket genom mitt skrivande för unga. Jag vill att det jag skriver för unga ska vara uppbyggligt, men realistiskt. Mångfacetterat och nyansrikt. Spännande, och långtråkigt, som livet självt. Igenkänningsfaktorn och aha-upplevelserna ska omväxla och ge chans till självinsikt och ökad förståelse för berikande olikheter. Fast mest ska det vara roligt, förstås. Och hoppfullt. Och inge en känsla av kontroll över sitt eget liv.

Men just nu ska jag göra fler efterforskningar angående något som ska bli lite mer vuxet, är det tänkt. Därför kom brevet från Hjärnfonden som en skänkt från ovan. Gillar ju inte det här med adresserad reklam som dimper ner i posten något vidare (hatar!!!!!), men när det är något så viktigt och behjärtansvärt som hjärnan det handlar om, då är jag förstås på. Brevet påminde mig om vilken informativ sida Hjärnfonden har, där går det att läsa på om hjärnans många utmaningar och funktionsvariationer och sjukdomar. Sidan påminner om hur många framsteg som görs på olika områden inom hjärnforskningen, och hur viktigt det är att vi hjälper till, delar, bidrar och stödjer vidare forskning och utveckling.

För egen del kommer jag hitta min huvudkaraktärs fysiska, psykiska utmaning bland de många tillstånden och diagnoserna, det är jag övertygad om, har bara inte bestämt mig riktigt för vilken som passar honom bäst ännu. 

För nu vill jag ta mig an en av de största skrivutmaningar jag någonsin antagit - att skriva om ett annat kön. Eller kanske skriver jag inte om något specifikt kön alls, kanske kommer det handla om en ickebinär person? Vad vet jag? Inte mycket ännu. Och det är ju så jag vill ha det. Något av det roligaste och mest intressanta med att skriva tycker jag är just att bli överraskad.

Se Uppdrag granskning om Försäkringskassan. Jag gjorde det mest i efterforskningssyfte, men ni kan göra det bara för att ni bryr er om era medmänniskor. Eller av vilket skäl som helst, för den delen.

Sköt om er.

<3

/helena

ps - Min morfar brukar sjunga den, det handlar väl om någon grönsak? Ett av barnen som deltog i visövningen som mannen höll i igår, sa så. Kan ni gissa vilken sång det handlade om? Inte? Om jag säger att den är grön och böjd då, den här grönsaken? Herr Gurka, såklart! Jodå, allt gick covid-säkert till. Barnen fick bara nynna lite lätt, inte sjunga ut. Som jag nämnde igår gällde det ju att känna igen visan som mannen plinkade fram på gitarren. Det gick ganska bra, som sagt. Det mesta vad det gäller Pippi och Emil och Ida och så, känner de ju igen, de små begåvade framtidshoppen.