Stråhatt och några rader pärlor, det borde väl göra vem som helst glad? Inte? Nähä. Fortfarande lika sur...
Ni känner väl igen den sura taveldamen vid det här laget? Hon utmanar mig ständigt, jag gillar inte att se henne så där nedstämd, jag vill att hon ska vara lika glad som jag. Själv är jag ofta en så där löjligt glad person som känner stor glädje över att få finnas till bara. Att få andas in frisk luft och umgås med en god vän, sådant är guld värt. Att få dela glädjen över de små återanvända tingen med er, bara en sådan sak kan ju göra vem som helst glad! Men taveldamen hon behöver något, det där lilla extra. Tydligen gillar hon inte pärlhalsband och en lagom bredbrättad stråhatt, men en liten blomma i håret då? Va? Kliar den? Säger du det? Aha. Okej. Men om vi gör så här då...
Om vi lägger till en brosch också då? Som avledningsmanöver och utsmyckning. Den här fina, med de tre långhalsade fåglarna. Om det nu är tranor eller vad det är. Bra så? Inga uppåtsträvande smilband i sikte? Nähä.
Om jag dammar av en av mina verkliga favoritbroscher då? Den med den matchande ljungen. Du får den, om du vill. Inte? Tyckte jag mig inte se ett stråk av glädje dra förbi i de outgrundliga ögonen? Där! Där! Nej, det var kanske bara en skugga ändå. Hm. Nu har jag det! Vänta, så ska du få se! Vänta bara! Nu! Här! Prova!
Så där ja! Schalett i värsta bästa Hollywood-style! Nu måste du väl ändå vara nöjd? Helnöjd, menar jag. Men hallå, tyst med dig, vad du skriker. Vad säger du? Att du ser ut som en påskkärring? Haha, nej inte alls. Och förresten, vad är det för fel på påskkärringar? De är ju underbara, med rosor på kind, fräknar och ett omåttligt godisförråd. Vad sa du? Sssssccchhhhh, sänk rösten, sluta skrika, jag hör inte vad du säger. Jaså. Jaha. Ja, de ligger här.
Jojo. Det var alltså solglasögonen du ville ha. Känns det bättre nu? Som värsta Greta, Garbo alltså. Fast hon var förstås trevlig och så där, inte alls en surpuppa som du. Jag ger upp. Sura på. Livet är ju oändligt. Och inga glädjeämnen finns det ju. Vill du ha lite rouge på kinden, i alla fall, innan jag drar? Nej. Inte det. Slipp då.
Okej, okej. Den sura taveldamen får alltså förbli sur, det är så hon vill ha det. Och jag kan ju alltid ställa henne längst bak bland loppistavlorna, där hon kan grina illa i fred. Plockar nog fram en drillande fågel istället. Eller en spinnande katt.
I morgon är det Världsberättardagen. Det var nog mest det jag ville berätta. Och glädjen står visst också extra i fokus, läste jag någonstans.
Det här är (bland annat) ett skämtsamt inlägg (om det inte framkommit tydligt nog...), jag vill gärna försöka glädje någon som behöver det, om det går.
Vi hör talas om de som inte trivs i en pandemi - konstig sak att skriva, för vem gör det? Men jag menar så här: Det finns de som har svårare att ställa om till en annan livsstil, och det är där man har en klar fördel som en person som alltid har sett storheten i det lilla livet. Jag har alltid gillat att prata bort en timma, en dag, eller en natt med en väldigt god vän. Ventilera och fundera och skapa och fundera lite till. Har alltid gillat att mest bara finnas till, även om det är kul att få göra lite skillnad för någon/några andra ibland också.
Det känns som om man skulle vilja göra så mycket mer för de som tycker allt känns väldigt jobbigt nu. Frågan är bara; vad? Tror det är svårt att bara bli en annan personlighetstyp så där tvärt, om man är väldigt extrovert och har lätt för att känna sig ensam. Själv känner jag mig aldrig ensam. Jo, kanske en eller två gånger om året. Annars kräver jag lugnet som behövs för att skriva och tänka och planera och skriva och tänka och... Ja, ni förstår.
Läste något så bra för ett tag sedan, tror det var i samband med filmfestivalen i Göteborg, tror det var konstnären Gyllenhammar som beskrev konstnärslivet som en ständig övning i ensamhet, och så är det. Man behöver ensamheten, kräver den, för att fungera som skapande person. Det är mycket tankar som går inåt, till skillnad från när det krävs research. När jag måste göra efterforskningar, faktakollar, då blir jag ofta otålig och vill genast dra mig undan och sätta igång med själva funderandet och skrivandet istället.
Samtidigt förstår jag att det måste vara svårare att vara ung nu, att det måste kännas kämpigt att sitta och vänta på att livet ska börja på riktigt igen. Själv har jag levt ett väldigt bra och rikt liv hittills, ett liv fyllt av kultur och djur och kärlek - mannen!!!!!
Jag var kanske inte den lyckligaste av tonåringar alltid, men så fort jag blev vuxen började jag leta och ganska snabbt hittade jag vägen som bar mig fram till en vardag som sällan känns som vardag, och helger som lika gärna kan fyllas av lika mycket arbete som vardagarna kan.
Att göra sin vardag till en liten fest, är en konst. Att leka och spela och trivas och skratta i vardagen är något som berikar och gör en mindre sårbar för yttre påverkan - av till exempel en pandemi. Men det kan förstås vara lättare sagt än gjort, om man aldrig har gjort det förut.
Skulle så gärna göra mer för de unga vuxna som behöver någon som lyssnar och guidar och hjälper nu, så att de slipper sitta och känna sig ensamma och isolerade i sina studentrum, eller går ut och festar och arrangerar fester som är ytterst olämpliga att gå på i dessa hålla-avstånd-tider. Jag önskar att jag fick låna dem mitt öra, en del av min begränsade fritid och all min ackumulerade erfarenhet.
Jag har anmält mitt intresse för att svara i hjälptelefon, men inte fått någon förfrågan därifrån ännu. Kanske krävs det specialistutbildning för att få den typen av uppdrag? Om någon läser det här och behöver min tid och min telefonröst, då finns jag här. Hör av er. (Det var via Röda Korset jag anmälde mig, men finns det någon annan hjälporganisation eller förening som behöver hjälp till hjälplinjer så är det bara att kontakta mig. Hojta i kommentarfältet. Eller skicka ett mail.)
Oj. Det här blev visst långt. Men ibland tar det lite tid att muntra upp någon, så är det ju bara. Tid jag gärna vill ta mig.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Bara lite kort om det här med energitjuvar också. Det är ju inte så att man ska stånga sitt pannben blodigt för att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Det här med att hjälpa någon kräver att man verkligen är lyhörd för vad någon behöver hjälp med. Till slut, efter nästan femtio år, lärde jag mig att det inte går att hjälpa alla. Det finns de som inte går att hjälpa. De som inte är värda att ödsla mer tid på. Spara på dina krafter, ge dem till de som uppskattar dig, det är mitt allra bästa råd till dig som vill hjälpa dina medmänniskor, nu i pandemitider, och annars. Låt ingen stjäla din dyrbara tid. Ge den till de som verkligen behöver och uppskattar den.
pps Jo, en aning yta här till sist också. En sådan där mjukare än mjuk make up-borste funkar faktiskt fint till att nätt, nätt, lätt, lätt damma av en målad yta med. Om det inte är en dyrbar sak vi talar om alltså, utan bara en sur gammal taveltant eller så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar