Naturligt ljus. Och en dikt om Khaled.

Tänker ni också på vardagshjältarna, de så ofta osjungna? Nu är tydligen osjungna inget riktigt ord så vi får nog formulera det till de ohyllade då. Fast det är förstås inte heller ett riktigt riktigt ord. Om vi säger så här istället då - brukar ni också tänka på dem vars insatser sällan syns, fast det verkligen skulle synas om de inte fanns där, här?

De som kan förvandla vilket mörker som helst till ljus. De som nästan är beredda att gå på vatten för att hjälpa någon i nöd. Tänker ni också på dem ibland?

De som får blommor att blomma, nästan bara med tankens kraft. Tänker ni på dem då och då, när natten faller på?

Har ni också svårt att släppa tanken på dem sen, när det dagas?

Tänker ni på var de kan tänkas bo? Funderar ni över om det finns någon i er närhet? En hjälte som gör det ingen annan kan. Det ingen annan vill. Det nästan ingen annan vågar.

Varje natt finns de där, utför sin uppgift med besvär, men utan negativ attityd. Vardagshjälten, tänker ni på hen?

När även natten till slut går och lägger sig, då är vår hjälte fortfarande vaken. Ser saker i mörkret som andra sällan ens lägger märke till på dan. 

Älskar när eftermiddagsguldet fångar in en solkatt som låter sin glöd lysa på en vägg som aldrig möter något naturligt ljus, visst är det vackert? Och visst tål de att reflekteras över mer än en gång - alla som gör en jätteinsats för vår överlevnad och vårt väl och ve, varje dag? Som Khaled. Läste om honom hos Sveriges Television, på svt.se alltså. Och sedan har jag inte kunnat sluta tänka på honom. Hans mod. 

För visst kan man tycka att det är häftigt när någon vågar bestiga ett berg eller åker till månen, men de verkliga hjältarna är de vars insats vi sällan uppmärksammar. Som Khaled. Han städar på intensiven, han ser till att den utslitna personalen har det så rent som möjligt runt sig. För mig är han modigare än James Bond - dessutom är han inte påhittad, han är en verklig människa av kött och blod, som vågar göra något för andra människor av kött och blod.

Därför är den här dikten tillägnad Khaled. Och alla andra lika modiga där ute i det dagliga - och nattliga - i en vardag präglad av en pandemi.

Du sover

Det gör inte han

Han sveper sin mantel mot det smutsiga golvet

Han strör sitt rengöringsmedel över sängarna där ingen ligger

Magi, finns det inte mycket av där han går, ändå är det ordet vi tänker på, där han gått fram med den lätt fuktade moppen

Du vänder på dig

Och då finns han där

Du ser honom inte

Han är osynlig för det bortskämda ögat

Men ovärderlig

Mod, modigare, modigast - det är hans namn

Och ändå vet du inte vad han heter

Du vet inte var han bor

Du har aldrig glömt att skicka en blomma till honom, för du vet inte att han är värd en

En, två, tretusen miljoner rosor är han värd

För att han inte behöver några rosor

Han behöver bara veta att du mår bra

Åtminstone lite bättre

Av att han finns

Han och hans mod

Hans tålamod, med att vara en livsviktig och osynlig del av din och min vardag 

<3

/helena