Med tre skärmdumpar från svt, vill jag berätta om lite vi tittat på. Engeln. Och en film vi såg igår. En allvarlig och angelägen familjefilm, som borde passa dagens föräldrar och barn att titta på tillsammans - med tanke på rådande världsläge.
Bilderna är dumpade från den egensinniga deckarserien Engeln. Lite mer om den strax, först några ord om filmen Flykten över gränsen (2020). Eller Flukten over grensen som den heter i original på norska. Maja Lunde står för manus, bland andra. Ett namn, en författare, vi känner igen från böcker som Binas historia och Blå.
Handlingen utspelar sig under andra världskriget. Vi känner igen människorna vi brukar möta från den här tiden - de som bryr sig om andra, och de som inte gör det. Samma kategorier som finns idag. Även om jag sällan, eller aldrig, vill vara snäv i mitt tankesätt angående människors sätt att se på sin omvärld och människorna i den - är det svårt att inte se en skiljelinje mellan de som mest tänker på sig själva, och de som ser på livet ur fler perspektiv än bara sitt eget.
Det fanns judehat då. Det finns judehat nu, tyvärr. Det fanns människor som gjorde motstånd och hjälpte andra med risk för sina egna liv då. Det finns de som är lika modiga och beredda att göra nästan vad som helst för sina medmänniskor runt om i världen idag - som tur är.
Gerda. Hon är tio år. Hon är kavat och har en fantasi som kan ta henne vart hon vill. Ett förkläde kan enkelt förvandlas till en magisk mantel i hennes ögon. Men verkligheten kräver ett mod som går långt bortanför fantasins gränser.
Mycket mer vill jag inte berätta, kanske har ni redan läst boken med nästan samma titel (av Maja Lunde) tillsammans med era barn? Om inte, se filmen. Eller gör det ändå. En viktig historielektion med skrämmande aktuellt flykttema.
Filmen i sig är kanske inte så märkvärdig. Vi har sett det förut, men behöver förstås ständigt bli påminda. Det är de fyra unga skådespelarna som gör filmen sevärd i första hand. De glöder och glänser av känslor, äkthet och engagemang.
Allan Edwall. Det är han som är Engeln. Jo, han kallas så. I serien med samma namn. Två säsonger ligger uppe på SVT Play och Öppet Arkiv. Inspelade i mitten av sjuttiotalet. Hjördis Petterson spelar hans mamma. Kim Anderzon hans on-and-off-flickvän Maggan.
En märklig deckarserie. En uppnystad, invecklad historia i varje avsnitt. Det är lite mossigt. Lite långsamt. Men samtidigt så begåvat. Filosofiskt nästan. Och mysigt att få finnas i närheten av denna stora, teatrala personlighet. På samma gång är han ju mästare på att spela med små nyanser. Allan Edwall. Huvudrollsinnehavare, som sagt. OCH manusförfattare.
Den tidstypiska inredningen kommer på köpet, bara en sådan sak. Dessutom många bra skådespelare i de mindre rollerna. Sådana som vi som växte upp under sjuttio- och åttiotal verkligen känner igen. Mannen och jag sitter mest och Åh:ar och Aha:ar hela tiden. HON ja. Och HAN ja. Och vad tusan var det nu hon hette? Och han då? Och så vidare.
Vi har sett en säsong hittills, snart börjar vi på den andra.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Showtrial. Om ni tror att vi bara tittar på gammaldags och småmossigt, så tror ni helt fel. Vi tittar just nu på den brittiska serien Showtrial också. En hypermodern historia, på det sättet att den verkligen sätter fingret på dagens samhälle. Allt kan hända på internet. Allt händer på sociala medier. Ett helt liv utspelar sig ju där. Även om livet med sina krumbukter av kött och blod vägrar installera sig efter ettor och nollor enbart med hjälp av ett par digitala anslag.
Det är både spännande och lagom oförutsägbart. Åtminstone har inte vi lyckats räkna ut hur det ska gå, ännu. Trots att det bara är ett avsnitt kvar för oss att se. (Finns även den på svt play, för den som kan se där).
En del av karaktärerna känns väl stereotypa, de rika är väldigt rika och nonchalanta, och de mindre bemedlade framställs som väl menlösa och nästintill värnlösa.
Men sedan har vi Celine Buckens (Talitha) och Tracy Ifeachor (Cleo Roberts), som gör två verkligt intressanta och mångbottnade rolltolkningar. Två skådespelare med glimten i ögat, minst sagt. De går rakt genom rutan - eller skärmen som vi väl säger nuförtiden.
Celine Buckens förvaltar både det framfusiga, störiga och det sköra, skadade hos sin huvudroll Talitha Campell - på ett sätt som gör att några av de övriga karaktärerna mest smälter bort i ögonvrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar