Med kärleksfulla glasögon

Det viktigaste är väl ändå att se på världen med förlåtande ögon, tänker jag, även om det är svårt ibland.

Att det inte behöver vara svårare än så - att se på alltihopa med de kärleksfulla glasögonen på, så ofta det går.

Det är så lätt att hemfalla åt det förenklade svartvita-tänket, det som vägrar se hela regnbågens mångfald.

Om man låter ögonen stråla röda - inte rödgråtna, trötta - utan varma hoppfulla, leende och uppmuntrande, då sprider det sig ofta som ringar på vattnets yta. Klarsynthet, likt en bra antireflexbehandling på glasögonen.

Sedan kanske man inte kommer undan att vara lite sträng också, vara beredd att spänna blicken och musklerna i världssituationen då och då. Inte som i ständigt folkilsken förstås, mera som i konstruktiv produktiv arghet över orättvisor och svårmanövrerade problem. Ilsken som ett ettrigt bi? För att sätta fokus på klimatfrågorna.

Med miljöns bästa i sikte, med de gröna ögonens hjälp, ska vi se framåt med tillförsikt. Tillsammans.

Men det gäller att inte ta den för given - kärleken. Den får inte bli en del av tapeten bara. Eller jo, om man inte glömmer att titta till den, och varann, med jämna ögonblick.

Sköt om er.

<3

/helena

ps - Hur ser du ut utan glasögon? Det var en liten flicka som frågade mannen det, på hans jobb. Och han skrattade väl till, innan han lyfte bort brillorna och sa: 

- Så här.

- Du är fin så också. Sa hon. Och hans hjärta smälte ner till en liten blöt och jätteglad pöl - såklart.

Och jag inspirerades till den här bildserien som jag kallar: Med kärleksfulla glasögon. Eller om vi nöjer oss med bara: Med kärleksfulla ögon, kanske? Ja, det räcker gott. Och långt.

Varsågoda, till er. Sju par glasögon, med kärleken och den milda omvärldsblicken i fokus. Ett par för varje dag i veckan, tänker jag mig.