Hej mina vänner. Här kommer jag med lite ytligheter. Sitter just och tar del av bilder på förödelsen på den andra skärmen. Bortsprängda balkonger på ett flerfamiljshus. Det kunde varit ett av husen här mitt emot, i mitt eget bostadsområde. Rutschkanan, av den gamla gedigna sorten, står ensam kvar i ett hav av splittrat glas, från rester av fönster. I någons sovrum ligger ett övergivet täcke, med blodfläckar på.
Och här sitter jag och ska dela en bild eller två med er. Med hopp om en trevlig helg, och allt det där som vi, trots de senaste årens virus-turbulens, oftast tar för givet.
Det skorrar falskt inombords, trots att jag vet att vi måste fortsätta våra liv - inte som om ingenting hänt, men ändå. Det varnas för starka bilder i bästa riksmedia, och hur synd jag än tycker om befolkningen i Ukraina, kan jag inte låta bli att undra varför just de här bilderna är starkare än de som år efter år har hamrats in i oss från konflikthärdar på andra sidan hav och kontinenter? Varför är allting alltid viktigare när det händer här närmare oss, i vår närhet? Det är en fråga som jag verkligen vill ha svar på, en gång för alla.
Missförstå mig rätt, mitt hjärta bultar och bankar för alla oskyldiga offer i detta ofattbara som händer just nu, i dessa fasansfulla, pågående sekunder. Men jag gråter alltid lika mycket när jag ser krigens offer. Det känns lika starkt i mig vem som än drabbas, var de än drabbas. Det spelar ingen roll om det är i Afrika, Mellanöstern eller någon annan stans i världen. Alla krig är vidriga. I alla krig drabbas oskyldiga, så kallade tredje man. Ofta barn och deras föräldrar.
Äldre och sjuka. Jag tänkte på det så sent som igår, när jag packade upp min medicin, en ny livsviktig burk. Ett läkemedel jag tagit varje dag sedan jag vare fjorton år. Som tonåring tvingades jag operera bort det mesta av min sköldkörtel, det innebär att jag måste lägga till det som sköldkörteln normalt producerar. Utan den dagliga dosen skulle jag inte finnas, skulle man kunna uttrycka det väldigt krasst. Det tänker jag ofta på, när jag ser människor leva utan fungerande infrastruktur och logistik. Utan livsnödvändiga förnödenheter och mediciner. Utan näringsrik mat och rent vatten. Oftast hamnar människorna i konflikters skugga i akuta bristsituationer väldigt snabbt. Var det än händer i världen.
Med det sagt ska vi självklart göra allt vi kan, för att stödja de som behöver oss. Mina tankar går till Ukrainas befolkning, jag hoppas att många länder kommer ställa upp med hjälp och finnas där för de som flyr - och för alla de som måste stanna kvar.
Hörde Annie Lööf prata om asylrätten. Den är vital att upprätthålla, för alla människor som tvingas fly för sina liv. Den rätten finns det starka krafter som vill inskränka, rätten att få söka skydd och en dräglig tillvaro. Vi måste stå upp för alla människors rätt att söka asyl och skydd och tak över huvudet. Vi måste finnas där för våra medmänniskor. Solidaritet är inte bara ett vackert ord - det är en aktiv handling.
Mina tankar går också till alla de modiga människor i den ryska befolkningen, som trots uppenbar risk för repressalier, gått ut på gator och torg för att protestera mot Putin och hans vanvettiga illdåd. Jag böjer mitt huvud av beundran för ert mod och er motståndskraft.
Män och deras röda knappar alltså. Despoter. Maktmissbrukare. Självförhärligande, konservativa. Obegripliga i sin självtillräcklighet. Gubbstruttar. Självutnämnda bakåtsträvare. När? När, när. När ska vi slippa dem?
Personligen kommer jag aldrig förlåta de som flyttat fokus från andra konflikter, akut nöd och svältkatastrofer och skapat ytterligare en zon där barn måste frukta för sina liv varje dag.
För att inte tala om de som vägrat se allvaret med vår pågående pandemi, de har också orsakat mycket onödigt lidande - och mångfaldiga dödstal. De som nonchalerat vaccinets uppenbara välgärning för vår hälsa.
Och med vår hälsa - menar jag alla våra medmänniskors hälsa, runt om i hela världen. Arbetet med att vaccinera världen måste också fortsätta, det får inte hamna i radioskugga. Det måste fortsätta vara en prioritet.
I kväll, när vi lägger ner våra fullproppade och uttröttade huvuden mot kuddarna, då ska vi tänka på värdet i att ha en plats där vi får vila oss. Ett hem. En trygg plats. Ett fungerande kylskåp fullt med god och nyttig mat.
Och alla vi som tar vår livsviktiga medicin varje dag, vi ska tänka på att inte bara ta det för givet.
Orden faller så lätt. Orden faller platt. Ord kan inte uttrycka medkänslan vi har för våra kära medmänniskor. För alla de som tvingas kämpa för sin omedelbara överlevnad, varje dag.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Trevlig helg. Ändå. I alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar