Skymningsblå låg snön nyss, innan kvällen och den tidiga natten tog över. Och jag tänkte på alla som utnyttjat snöns möjligheter. Då. Nu.
Idag såg jag en snöfärgad hund, eller jag såg den ju nästan inte. Det ligger i sakens natur. Pulkorna var framme ute i den minimala backen. Ögonblick. Korta och eviga. För barn i alla åldrar. Liv. Tid. Tempo. Dämpade av inget annat än den inkapslade stunden.
En glidande glad stund innan snögloppet tar vid, igen. Snöglopp, visst är det ett spännande ord? Det finns något rörligt i det. Det ingår ett lopp. Ett skidlopp? Och nästan en galopp. Från en gnistrande vit springare?
Harry. Han är på semester. Känns lite som när miss Marple eller någon annan gammaldags deckarperson åker iväg och bara hoppas på att få lugn och ro. Men i Harrys fall är det inte så, och inte i de andra pusseldeckarnas fall heller, skulle jag tro, om sanningen ska fram, och det ska den ju alltid.
Harry Ambrose alltså. Vi såg del tre av senaste säsongen av The Sinner på svt play, och det är svårt att inte grunna över om det går att göra en bättre säsong än den förra. Men allt måste ju inte bli bättre. Det räcker med att det blir "bättre", som i en annan tankeställare och filosofisk utgångspunkt, tänker jag. Och tycker det känns bra, ändå. Hittills.
Har ätit alldeles för många Polly och gått och nynnat på Agnes och Pontare och den där låten av bandet som tydligen har sitt ursprung från ett ställe jag inte hade en aning om att de hade sitt ursprung ifrån. Vad tusan jag snackar om i alldeles för långa, flummiga termer och meningar? På spåret, kort och gott. Vill ju inte avslöja för mycket. Men det fanns fiskar där - i en lådda eller två, i studion alltså. Om ni inte har hunnit se ännu, och vill ha en fördel, då råder jag er att plugga fisksorter. Vi fick exakt noll rätt på fiskarna. Jo då.
Annars då? Det gick väl hyfsat, vi vann i alla fall över Magda och Classe - om jag får vara så vanvördig och knasigt familjär med vinnarna från förra året. Herregud, vad hon kan - Cissi. Hjälp, så begåvad och kunnig och musikalisk. Trevlig som f-n, verkar hon ju också vara. Lärare alltså, viktiga är de. Superviktiga och bra att ha.
Det var det. Lite bokstavligt om oss. Nu blir det mera bildligt. Liten, improviserad konstsalong. Vårsalong.
Han, bästa mannen, börjar med att teckna ner och fram en idé i blyerts. Jag, bästa frun, förändrar, förstärker, förvränger, färgar och färdigställer.
Förhärligar lite också, tror jag. Då och då. Som när en Vasaloppsåkare med nummer åtta på bröstet får bröst och ger röst åt de som inte hörs.
Vi bjuder er på tre inskannade alster, av vad som kommit upp i ett ansenligt antal. Säkert sjuttio eller så, måste nog inventera allt snart igen.
Ni som vill läsa mer om våra små bilder, får läsa vidare i ps:et. Ni som hellre bara vill se - och själva känna och eventuellt tolka in något eget och unikt, får sluta läsa här. Och nu.
Sköt om er.
<3
/helena
ps
1. Det är ingen same. Ingen kvinna. Ingen transperson. Ingen människa från någon ursprungsbefolkning. Ingen funktionsvarierad. Det är ingen undanskuffad minoritet, det handlar om. Ingen bortglömd. Ingen diskriminerad och orättvist behandlad grupp. Ingen som fått utstå spott och spe genom tid och rum och historieböckerna.
Eller jo, det är klart att det är det. Allihop. Det är alla. Alla som skymfats för sitt ursprung. Sitt utseende. Sitt språk. Sitt sätt. Alla som fått sitt självklara människovärde ifrågasatt. Alla som behandlats som mindre vetande. Mindre begåvade. Paria. Den här bilden är till alla dem. Till alla dem som behandlats illa. Som behandlas illa.
Och till alla oss som sympatiserar, identifierar och allierar oss med våra ifrågasatta medmänniskor. Den här bilden bildar en mjuk mur av alla oss enskilda som tror på flertalets solidaritet, demokrati, mångfald och kärlek.
2. Samklang. Vi kallar den så. Harmoni känns så uddlöst, lite för snällt. Samklang låter mer, tycker jag. Ljuder genom allt, längre. Som ljudvågor genom luften och det livsnödvändiga syret.
Är extra nöjd med hur jag fick gitarren att likna fjärilsvingar, åtminstone med hjälp av fantasin och med huvudet lagom mycket på sned. Lite så. Mer finns säkert att säga här, men jag väljer att hålla låda om nästa istället.
3. Valfläsk. Det handlar det egentligen inte om, även om det är svårt att bortse från när vi är många som vet att vårt 2022 kommer bestå av floskler och tomma löften. Förhoppningsvis kommer vi även få höra ett och annat sant och innerligt brandtal - innan vi går till valurnorna i höst. Hoppas kan man ju alltid.
Men det här handlar om något annat. Om djurens enastående klokskap. Om deras förmåga att lägga örat mot marken och verkligen lyssna.
Läste ni om schimpansernas förmåga att läka sig själva och sina sår med hjälp av insekter som de lägger på - och i? (Hoppas ingen äter samtidigt som hen läser det här...). Och det är väl härligt att få förundras över djur och natur. Häpna, rentutav ibland. Men allvarligt talat, hur många biologer och zoologer och allt vad de heter kan fortsätta bli förvånade över djurens intelligens?
Bara för att vi människor konstant sysslar med saker som går stick i stäv med det som är bäst för oss - och jorden - behöver väl experter och vetenskapen inte ständigt förvånas över att inte alla däggdjur är lika klantiga.
Bara för att människor kastar sig ut för stup och klättrar upp för berg för att få kickar, behöver ju inte djuren konstra till allting. Bara för att många människor saknar både självbevarelsedrift och empati, behöver vi väl inte bli så himla förvånade över djurens förmåga att klara vissa saker (läs relativt många) bättre än vad vi gör?
(Allt det där har förövrigt en känd ordpoet - och musiker - vars namn börjar på Emil och slutar på Jensen skaldat om för längesedan).
Det är nog mest det det handlar om, åtminstone för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar