Taggar, knäckebröd & andra mjuka värden

Hej på er, kära vänner. Här kommer ett inlägg lastat med bara naturligt ljus. Milt milt februari-ljus.

Vi landar mjukt tillsammans, tycker jag - i köket och vardagen, denna extra kärleksfulla vintage-vecka. 

Fåglarna drillar i takt med tiden och jag funderar på att behålla glasflötena framme ytterligare ett tag. Tycker de påminner om gröna, uttrycksfulla ögon.

Vänskap. I underfundiga, finurliga Lasse Åbergs tappning.

Kära köksbord. Här har både diskuterats världspolitik och målats två målningar idag. Passade på att svepa pensel över papper medan det svaga dagsljuset ännu tillät. Fast fotona är tagna förra veckan, en av de där vårvänligaste timmarna på dygnet. Idag känns det mera höst igen. Paraply-väder. Inte direkt sportlovsväder.

Så där ja. Tillbaka. Var afke ett tag där (away from keyboard, om det skulle ha letat sig in några digitala dinosaurier, lol) och åt en superbowl full av kinaris. Det låter som ett påhittat skämt, men det är sant. Korv och kinaris. Vardagsmat. Men snart vankas det efterrätt värdigt Valentin. Med mosiga maränger och c-vitamin. 

På tal om superbowl och os, inte som i matos utan som i olympiska spel, är det bara jag som tycker allt går så fort nu? Har det med årstiden att göra? Åldern? 

Det for visst förbi en filmfestival här i väst nyss, nästan utan att vi märkte det. Och jag som skulle bloggat om hypnos då, bland annat. Vasaloppet old-style då? Det svischade också bara förbi, trots att Södergren blev så trött, hörde jag. 

Jaja. Det blir väl gärna så, när man vill grotta in sig i sina egna konstnärligheter. Märkvärdigt introvert. Men det känns också skönt att hitta sitt eget luftrum. Älskar hur intuitivt målandet ofta känns, önskar att mitt skrivande kunde uppnå en sådan svävande omedvetenhet. En slags meditativ omedvetenhet, om än målmedveten, om det makes sense?

Anyway. Ska påminna mannen om att han ska börja prassla med marängpåsen nu, och vispa grädden, skala blodapelsinerna - annars hinner inte efterrätts-anrättningen vara tillräckligt länge i kylen. 

Hoppas er vecka börjat lika mjukt, och lagom målinriktat, som min.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Utarbetad. Det står så. På kokbokens framsida. Ett mångtydigt ord. Och jag tänker på att det är baksidan av att brinna för något - att bli utarbetad. 

Den här texten tillägnar jag alla de som jobbat hårt under de senaste åren. De inom samhällsviktig verksamhet, särskilt. Sjukvårdspersonalen. Politiker. Vetenskapspersoner och forskare. Byråkraterna. Logistikerna. Lärare och fritidspedagoger. Polisen. Seriösa journalister och andra skriftställare som källkritiskt har förmedlat fakta och underbyggda slutsatser. All omvårdnadspersonal. Och alla andra kämpar och vardagshjältar som jag glömt att nämna. Ni vet själva vilka ni är.

Ni borde få en egen dag uppkallad efter er. En dag som skulle heta något med hjärta i. Hjärta och smärta, för oj vad ni har jobbat för att allas vår vardag ändå skulle kunna fungera någotsånär, när världen vändes upp och ner av ett litet virus.

Och om jag fick bestämma, då, då minsann, skulle ni få minst en extra månads betald semester, bara för att hinna pusta ut och landa lite.