Noterat. Surr å sånt.

Medan vinden leker i buskar och snår och kidsen flyger förbi på det de kallar cyklar idag, tar jag del av saker som gör mig glad - och ledsen. Det är ledsamt att läsa om unga människor som väljer bort att engagera sig politiskt på grund av hat och hot. När blev det så lågt i tak att etablerade ungdomspolitiker måste vakta sin tunga när de pratar om medmänskliga värderingar, jämlikhet, rättvisa, solidaritet och en akut klimatsituation?

Hör Aida Badeli nästan brista ut i gråt när hon berättar om hoten hon utsatts för. Det är bara inte okej, tänker jag. Vilket hot mot demokratins återväxt dessutom - att ungdomar inte vågar engagera sig på grund av rädsla. 

Det måste vi ändra på. Och det kan vi bara göra genom att välja vuxna politiker som använder ett vänligt och tillmötesgående språk. Ett språk som inkluderar. Vi måste kräva av våra politiker att de tar avstånd från ett språk som förenklar och dömer ut. Vi måste kräva av de vuxna att de inte vräker ur sig vad som helst i affekt på sina sociala medier. Vi måste kräva att våra folkvalda är föredömen. Inte som i perfekta och osårbara, tvärtom. Som i sårbara och mycket (med)mänskliga. 

Tycker det är synd att unga människor väljer bort att engagera sig politiskt. Jag förstår dem, de är besvikna också. De tycker inte det går fort nog. De vill vända på den hotfulla klimatsituationen nu. Och så är det ju, det är tungrott att arbeta inom den samhällsetablerade miljöpolitiken, men desto viktigare att unga energiknippen gör det, tänker jag. Är det några som ska orka få fart på den sjunkande miljöskutan är det ju just de unga drivna, mycket pålästa och alerta gröna eldsjälarna.

Sedan läser jag om den lilla gulliga röda pandan som fötts på vår egen djurpark här i Borås. Tänker på att det finns vuxna politiker som ventilerar sin okunskap om djurparker. Som glömmer deras viktiga arbete som informatörer och aktörer, med återväxt bland hotade arter högt upp på dagordningen. Återväxt, och vital och nödvändig information, som sagt. De flesta seriösa djurparker jobbar aktivt med att informera och försöka göra allmänheten mer uppmärksam på hur akut hotade många djurarter är idag. 

Gullig gullig gullig. Den lilla röda pandan alltså (som tydligen inte hunnit få sin röda färg ännu).

Carl Larsson-gården. Tvära kast? Jovars. Måste börja med att undra varför den kallas så? Var kommer Karin in i det hela? Känns nästan som att Lilla Hyttnäs var mest påverkad av hennes oerhört unika - för sin tid väldigt moderna - och konstnärliga hand. Bokstavligen alltså. Borde den inte heta Karin & Carl Larsson-gården? Jag bara undrar.

Anyway.

Tydligen har Åhléns ett samarbete med Carl Larsson-gården. Läste något om det inne hos Elle först. Scrollar sedan runt bland en massa nya saker i gammaldags stil, som jag gärna skulle lägga vantarna på. Inte ofta jag känner ett ha-begär efter nya saker numera, det måste jag säga. Second hand i första, andra och tredje hand, ni vet. Men när jag lägger ögonen mot ett par urfina saker i det här samarbetet blir jag väldigt sugen på att köpa. 

Fotboll. Det står så på min sista punkt i noteringsblocket. Fotboll! Hade ett citat där, som var bra. Om att vinna och så. Men det får vi ta en annan vacker juli-dag. 

Sköt om er. 

Och kram.

/helena

ps Kommer ni ihåg att jag gjorde en egen digital version av den gulliga kattbjörnen? Jo då. Röd panda kallas så, också.

Dokumentation

Nyproduktion. På återanvänt vis, såklart.

Mest en illustration. Och nej, bloggen har inte gone fishing. Åtminstone inte helt.

Mutation. Det är sådant våra klimatsmarta små konstverk kan handla om, bland annat.

Dekoration.

Kort och koncist. Fyra nya alster. Olika olika, men under samma paroll - miljökamp. Det var allt jag hade att bjuda på idag. Försöker fortfarande jobba ikapp mannens snabba blyertsstreck. Har nog mindre än tio kvar att färgsätta - och få form och fart och fläkt på - nu. Innan jag håller jämna steg igen. Puh. Men ett väldigt roligt puh, förstås.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Här hemma - färgfest ute och inne

Bästa, mest meditativa sommarnöjet? På den frågan skulle jag definitivt svara: Att sitta och studera humlor och bin göra sitt jobb bland blommor och blad. Det gör en ju lugn som en filbunke, att se fjärilar och andra vingar fladdra omkring i grönskan.

Slö-bläddra. En annan favorit på sommaren. Bara bläddra bland saker och ting och underbara personligheter som Sigrid Hjertén. Färgernas poet. Verkligen. I allra högsta grad. Hur skulle man kunna beskriva henne bättre?

Ute i vår rufsiga täppa kämpar schersminens väldoft mot de stora regndropparna. Vem som vinner? Det får väderleksrapporten väl utvisa. Förresten, har ni tänkt på att det bor en lek där, mitt i ordet? Borde man inte ändra på det nu, när vädrets makter mer och mer visar sitt missnöje med människans obönhörliga framfart? Väderallvarsrapporten? Jag bara undrar.

Schersmin ute i vår täppa, som sagt. Men också på den gamla byrån, i det underbara hemmet i nummer fem av Antik & Auktion från 2016. Synd att de fortfarande inte har kommit på några bra doft-skärmar, va? Allt annat verkar ju finnas virtuellt numera. Vackert är alltsammans hur som helst. Kan titta på den här bilden i timmar.

Haha. Här kommer något lite mindre vackert. Ett utsnitt från en av våra egna färgexplosioner. Inte vackert direkt, men ganska kul.

Modernisterna i början av förra seklet. Många av dem var så väldigt modiga med färganvändningen. Som Sigrid Hjertén. Älskar hur hon använder grönt och blått för att få fram makens ansiktsdrag. Allt känns mer naturligt när färgskalan utnyttjas till fullo.

Även om naturens egen gröna klorofyll-fest förstås är helt oefterhärmlig - och absolut oslagbar att få njuta av!

Det var det. Lite från täppan. Och lite från ett verkligt favorit-nummer av Antik & Auktion.

Okej då. Det är klart att ni ska få en närbild på tidningssidan med katterna på. Hur amazing? Hur skön patina? Oändligt fina, om ni frågar mig.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps "Visst är det tragiskt när folk uppfattar ens ointresse som att man känner sig utanför. Jag menar, från min synvinkel är det de som är utanför."

Ett citat hämtat från mannen. Han har nämligen suttit och redigerat en del bland sina gamla texter i helgen. Texter som ska sammanfogas till något helt. Tror han ska kalla det något i stil med Urbana legender. Känns kanske lite gjort, men på mannens vis är det aldrig gjort förut, believe me. Och naturligtvis kunde han inte låta bli att mumla en massa meningar halvhögt för sig själv, så att jag kunde höra dem där jag satt och målade.

- Va, har DU kommit på det där? Hörde jag mig själv fråga gång på gång. Och han svarade ett blygsamt jaaa.

- Va, har JAG kommit på det där? Det kunde jag också få höra från mannens skärm under redigeringsarbetet. 

Haha. Ändå roligare när man blir förvånad över sin egen briljans, eller hur? Konstaterade hon modest och så.

Saker som gör en glad i varenda hjärncell

Vad det grönskar där ute nu! Det har verkligen varit en lagom mix av sol och regn för att få allt att prunka så där lagom vilt och vackert som vi vill ha det. Och så läser man om alla livshotande översvämningar runt om på vårt kämpande klot, och mungiporna gör genast en snabb gir neråt. 

Ja ja. Det gäller att glädja sig åt det som går. Som det faktum att det skänktes mer pengar från privatpersoner i vårt land än någonsin förra året, om jag förstått det hela rätt. Vanligt folk, som du och jag, med en slant över, skänkte alltså mer än någonsin till diverse 90-konton. Det engagemanget i världen får ju verkligen smilbanden att jogga tillbaka uppåt.

Annars?

Jo, den här huvudlöst fina krukan fyller kanske fyrtio år idag. Kanske? Jo, när jag diskade den senast fick jag syn på några svaga blyertsstreck undertill: Dagens datum och år 1982. Det kan kanske betyda att den tillverkades då? Eller köptes av någon då? Eller gavs bort i gåva? Eller att någon fick den i present just den här dagen för fyrtio år sedan och alltid ville lägga det på minnet? 

Själv minns jag inte riktigt när den inköptes till vårt hem. Kanske var det i en second hand-butik? På loppis? Eller så ropades den nog in på nån auktion? Kommer faktiskt inte ihåg vilket, vi har haft den ganska länge.

Guldkroken-krukan är hur som helst väldigt tidlös. För visst skulle den med enkelhet kunna vara designad och tillverkad idag, fyrtio år senare? Tycker mig frekvent se den här typen av krukor och vaser paradera förbi i olika inredningsmagasin - och vara väl synliga på diverse digitala hemma-hos-foton.

Vår egen flitiga Lisa, var hon kanske först? För visst har Lisa Larson formgivit minst en liknande kruka med ett ansikte på? Och mer nyligen: Jonathan Adler, han har ju gjort både människor och djur på det här roliga sättet i vas- och krukform. Bläddrade nyss i en gammal inredningstidning, där han och hans livspartners hem var med. Happy chic. Ett sådant bra epitet på hur ett hem borde kännas, tänker jag. Lite happy. Lite chic. Eller mycket då.

Det var nog bara det.

Sköt om er.

Och kram.

ps Rosor. Det blev ingen bild på rosor här i början av juli. Men om ni inte har fått nog av dem, då kan ni länka er till inlägget där jag pysslar runt bland våra småtavlor, där ligger den mest väldoftande lilla rosentavla ni kan tänka er.

Jordgubbar. Nej, det köpte vi inga i midsommar. Och inte därefter heller. Vi valde att skänka hundra kronor till Hjärnfonden istället. Länka er gärna bakåt till texten där jag berättar mer om mitt engagemang i hjärnan och dess oändliga möjligheter. Vi måste hjälpa forskarna att forska vidare, för att så många barn och unga - och äldre - ska må så bra som möjligt och få möjlighet till ett intressant och meningsfullt liv. Från tå - till topp!

God (h)juli

Kör försiktigt, om ni tänker köra på vägarna i sommar. Och då menar jag både kör miljövänligt, som i mjukt och följsamt, och kör mindre. Kör mindre mängd mil, för utsläppens skull - för guds skull! Där. Då var det sagt. 

Och. Även elbilen kräver ju av jordens begränsade resurser. Det är inte bara att tuta och köra med den heller.

Med det sagt får jag väl erkänna att jag har dubbelmoral, för i år känner ju även mannen och jag för att släppa loss nöjesbromsen lite mer. Släppa ut håret och känna vinden och livet i sig. Det gör vi nog allihop, på grund av den mycket turbulenta världsituation vi sett de senaste åren. Vi vill andas frisk luft nu. 

Frisk luft alltså. Det kräver att vi tänker oss för innan vi ger oss ut på den ena långfärden efter den andra, med bilen eller mc:n eller båten. Kanske kan vi stanna lite närmre inpå knuten - och ändå få lika frisk luft och hyfsat vidgade vyer? De bästa resorna görs ju ändå inombords. I själen. De tar dig ju dessutom precis hur långt du vill.

Låt hjärtat vara med där ute. Både på vägarna och när du stannar och tar del av vår underbara natur. Låt inte skräpet landa utanför papperskorgen. Ta hand om dina egna fimpar. Ha gärna en liten fick-askkopp med dig. 

Ha kul. Handla lagom. Älska de redan använda sakerna. Tänk utanför boxen. Se dig omkring, det finns så mycket saker som går att återanvända på nya sätt. Som någons uttjänta cigarr-etui, där ligger ju våra synålar nu, sedan många många år. Små bäckar är också bäckar. Eller hur det nu är man säger. ;)

God Juli då!

Sköt om er.

/helena

ps Vi har strömmat flera serier den senaste tiden. Den bästa vi sett nyligen är definitivt: I min dotters namn. Eller Redemption som den heter i original. Den hittade balansen mellan den overklighet vi vill ta del av i en spännande kriminalserie och det mera vardagliga, jordnära. Bra skådespelare. Väl byggda karaktärer. Ett relativt trovärdigt händelseförlopp. Den kändes mänsklig på något sätt. Med relationerna i centrum. Även om den handlade om en del mycket obehagliga och cyniska typer också, förstås.

En väldigt söt regnbåge

Håller ju på och ändrar och omarrangerar en del på och runt vikväggen, i den lilla hörnan i sovrummet som inte är sovrumsdel. Då, när jag plockade ner småtavlor och annat plock, kom jag på att det skulle vara fint med en regnbåge här inne. En speciell regnbåge. En återanvänd regnbåge. Såklart. En som smakade både sött och gott.

En regnbåge som har varit...ehum...mat. Mat-ish. Godis. Jum. Passar väl bra att ladda upp med lite färgglada karameller så här till helgen?

Nej, vi äter inte så mycket sötsaker som det kan verka. De här överblivna pappren, efter fruktigt smakrika kolor, har vi samlat på under hela pandemin. Det här är med andra ord papper från mer än två år bakåt i tiden. Ni har säkert sett burkarna skymta förbi, där vi har samlat dem i. Fler och fler blanka små papper har knycklats ner i de där burkarna, till de knappt gick att stänga. Hög tid att skapa en regnbåge då, tänkte jag. Taa-daaa!

Det fick bli ett modifierat färgspektrum, för några blåbärskolor finns inte i just de här påsarna. Inte viol heller. Inga med äppelsmak alls. Inga päron. Här fick det bli en söt regnbåge blandad med jordgubbe, hallon och körsbär. Och apelsin. Även citronen är ganska söt här.

Min kulörstarka installation blev ju riktigt bra, fast den bara består av gamla karamellpapper. Den minnesgoda minns kanske att jag pratade om att göra något med inspiration från det smått geniala konstnärsparet Pierre et Gilles? Det här är min hyllning till dem. Min enkla, återanvända regnbågshyllning. Och nej, det är inte en slump att den här vikväggen blivit så färgglad just nu - Happy Pride!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Månadens första vintage-inlägg hittar ni här. Om ni vill ta er ut i det fria och vistas bland andra blommor och bin ett tag.

pps Dokumentären om Pierre et Gilles och deras sköna kitschiga hem, liv och konst ligger kvar på SVT PLAY, åtminstone när jag kollade senast. Om någon skulle ha tid och lust att kika på den igen. Eller om någon till äventyrs skulle ha missat att avnjuta denna livsbejakande, tänkvärda och spännande konstpärla.

Hatten av för ängsblommorna!

Tänkte plockat med mig en hel bunt. En tjock bunt med tunna stjälkar. Men det gick inte, något kom i vägen.

Jo, det var så här: Kom på att den allra roligaste vasen, för ett gäng strålande vackra ängsblommor, måste vara en strå-lande hatt. Min gamla stråhatt från tonåren, den fick förvandlas med hjälp av en låg glasskål inuti. En vas. En stråhatt. En stråhattsvas. Lite kul, lite knas, som passar utmärkt på sommarens många utomhuskalas! 

Men se, det finns ju fler hattar. En höghatt kan ha blommor och blad med högre skaft. Bara man skaffar sig...

...en lagom stor glasburk att fylla med vatten och ställa i själva hatten. Eller två lagom stora, burkar alltså.

Hur var det då med den där stora blandade bunten? Den fylld av klöver och grässlag och många smörgula. Några omfångsrika, vita, skira skulle också få följa med hem, var det tänkt. Befann vi oss i ett naturreservat där man inte får plocka åt sig av naturens eget digra skafferi? Nej. Men överallt flög det omkring små flitiga. Bin och fjärilar och andra som sprider och pollinerar och upprätthåller och främjar mångfalden. Det kändes som att ta deras mat, på något sätt. 

Så jag plockade bara med mig fat och burkar och hela härligheten hem igen. Men blommorna fick vara kvar. 

Till och med de få jag redan ryckt av, fick stanna kvar där ute. Det kändes som att stjäla, även om det nog inte skulle varit någon som saknat ett par strån direkt. Skulle väl möjligtvis varit en extra rund och go humla då.

Hatten av - för sommaren!

Sköt om er.

Och kram.

/helena