Därför älskar jag frusna ögonblick

Såg ni det här? 1:33:41. Exakt en timma, trettiotre minuter och fyrtioen sekunder in i det inspelade TV-programmet händer det här: Han ser sekundsnabbt upp på storbildsskärmen, puffar henne diskret på låret, och hon fattar direkt. Det är förutbestämt. De har alltså bestämt det på förhand.

De lutar sig mot varandra och...kysser till! En enda suddig, pixlig puss. Mitt på munnen. Mitt på skärmen. De charmar oss fullständigt. Charmar TV-soffan av oss, som man säger. Ett gnistrande eter-ögonblick. Som nästan är över innan det började.

Gnistrande, som en diamant. Det här enda ögonblicket, där tiden stannat och allting ändå verkar hända på en och samma gång: Killen i rutigt som tar sig på näsan, flickan bredvid som bara måste klia sig på ryggen, just då, kvinnan på nedre raden som rättar till glasögonen, kanske en omedveten gest, kanske för att hon inte riktigt är bekväm med tanken på att synas i bild. Vem vet? Jag vet att det är precis det här som får mig att älska fotografi som konstform, som livsstil, som experiment, som hobby, som livselixir - kalla det vad du vill. Men ögonblicket vinner alltid över det fortsatta skeendet. Så tänker jag, när jag ser den frusna bilden från publikhavet i Schweiz. Det är friidrott de tittar på. Näst sista deltävlingen i Diamond League, om jag inte är helt felunderrättad.

Så var rädd om dina ögonblick. Passa på att pussas, om du har turen att ha någon, eller kanske till och med några, att göra det med. Och på.

<3
/helena

ps "Jag ska måla mot alla regler". Eva Hesse. Hon är alldeles för stor för att få plats i ett ps, känner jag. Men jag måste bara få nämna henne, för att hon - och hennes konst - träffade mig rätt i solarplexus. Rätt i magen bara. Ett möte bortom tid och rum, kändes det som. Ett osynligt band mellan två själar? Låter kanske lite pretto, men hennes iver att få skapa, att få arbeta med det kreativa, att få göra sin unika röst hörd i det rådande, mycket mansdominerade, konstnärsklimatet på 1950-1960-talen ("Her excellence have no sex"), träffade en nerv någonstans djupt inne i mig. Kanske för att hon försvann från denna planet nästan samtidigt som jag kom hit. Bara ett par veckor som skiljer, i mars 1970. Kanske för att hon är en av de som verkligen lyckades/lyckas beröra med sitt uttryck. Om ni inte redan har gjort det; se K-specialen om Eva Hesse. Om konst, och en människa, som kräver sin plats utanför ramarna.