Om ni får ett par kärleksfulla rader...

...av mig på slutet, orkar ni lyssna på några av mina röriga tankar då? Hoppas att svaret är ja.

Först lite kort om mannen, när han kom hem från sitt kvällsjobb igår sa han ungefär så här: - Förr trodde jag att det skulle bli färdigt någon gång. Så sa han till mig. Och jag som känner att jag bara har börjat.

För jag älskar ju det här! Att leka dockskåp. Flytta saker hit och dit och tillbaka igen. Lämna in något till second handen, hitta något annat att ta med hem. Ofta räcker det med något litet byte för att jag ska känna mig nöjd, det är sällan jag flyttar på några stora saker - ta bara den gröna bokhyllan, den har stått där den stått i vardagsrummet i över tjugo år nu och där står den bra. Och ja, jag leker faktiskt med mina saker ibland. Sätter ihop ett barnsligt pussel. Låter åsnan med de brutna benen försiktigt galoppera till ett nytt hyllplan. Läser lite på ett vykort med Anne Hathaway's cottage på framsidan. Ler åt den unga drottningen i den frimärksstora, rosa fyrkanten på baksidan. Dammar tafatt de gamla böckerna. Drömmer mig till andra världar. Inte bättre, bara andra.

Fingrar på mitt "nya" ps. Ordens salt och peppar. Påtänkt Senare, skulle det kunna betyda. För det man kommer på efteråt är ofta kryddan i texten. Efterklokheten är den enda sanna klokheten. Nja, kanske inte, men det är skönt för oss lite mer eftertänksamt lagda att få tänka så. Vissa skulle kalla oss tröga. Ser ni filmtiteln framför er: De kallar oss tröga... Haha.

Snart kommer de kärleksfulla orden, inte för att jag är färdig redan, varken med hyllan i sovrummet eller mina röriga tankegångar här, men det känns som att vi börjar bli redo för lite love. Hade annars tänkt berätta om recensionen av Som hundarna i Lafayette Park, som jag läste i måndags. Verkar vara en så intressant berättelse, skriven av en intressant författare - Anneli Jordahl. Önskar jag hade all tid i världen, då skulle jag läsa hela tiden. Sida upp och sida ner. Sluka ord. Oavbrutet. Nä. Det skulle jag inte, måste ju se ett par bra filmer då och då också. Och sova lite. Och leka dockskåp. Och kramas.

Nu kärlek. Skrev ner de här raderna lite snabbt på morgonen innan vi skulle på bröllopsfest på kvällen, tillägnade brudparet den lilla texten. Sedan kom jag på att den kan angå flera. Alla som är två. Ska bli två. Två nya tillsammans.

Alla kärleksdikter är kanske redan skrivna

Alla smeksamma ord redan uttalade

Men

Känslan mellan två människor kan aldrig bli färdigbeskriven

Berättelsen om den unika känslan mellan två människor som älskar varandra

kan aldrig bli färdigskriven

Vi som redan kommit en bit på vägen, 

bytt kompass ett antal gånger

Bytt manus, bytt väg

Vi vet att allt inte står skrivet i stjärnorna,

mycket finns gömt i våra hjärtan

All lust, all längtan, alla förhoppningar

Berättelsen, novellen, romanen om er kärlek

kan bara ni två skriva

Med osynligt bläck i blicken ni hastig kastar

Med lätta blyertsstreck i kramen ni delar - 

när någon har en dålig dag

Med nätt rödpenna när ni ger varandra ros och ris, 

mest ros förstås

och ofta med en guldstjärna markerad i kanten

Så, 

sluta aldrig skriva er egen, unika, kärlekssaga

<3
/helena

ps Sedan sa han att han tyckte det var mysigt att se mig pyssla. Tur för honom det.