Tiden. På riktigt, vart tar den vägen? Hinner knappt andas ju, eller det gör jag förstås, men eftersom jag inte tål att göra saker snabbt och mycket och länge, så känns det som att jag inte hinner något. Här kommer i alla fall tre bilder som kan få symbolisera vad jag har gjort mycket (förutom jobb och sånt då) den senaste tiden: Tittat på Paralympics, sjungt kärlekssånger och rensat i röran.
Tänk ändå, att det kunde komma något bra ur andra världskriget. För det är där Paralympics har sitt ursprung, bland krigsveteranerna. Så många skadade kom hem efter kriget (en extremt icke-positiv effekt av krig förstås), att det behövdes en massa hjälpmedel och rehabilitering. Regelrätt träning helt enkelt, för att folk skulle fungera i sin vardag med sitt förvärvade funktionshinder. Därur föddes idén om tävlingar mellan de skadedrabbade. Och på den vägen är det. Även om de allra flesta som tävlar i Paralympics nuförtiden inte har en funktionsutmaning som har det minsta med krig att göra (tack och lov!), så var det där allt började en gång i tiden. Tanken om de Parallella olympiska spelen - Paralympics. De första sommarspelen hölls i Rom 1960. Och de första vinterspelen i Östersund (!) 1976.
Inte ens igelkotten fick stanna kvar när jag rensade bland kuddar och gosedjur. Vi har inte så många vänner som har barn i den åldern längre. Tror bestämt att pojken som gillade att leka med igelkotten (vid de tillfällen när han inte hann ikapp katten för att dra den i svansen, vill säga) börjar närma sig de tjugo nu. Så hög tid att igelkotten och hans vänner, isbjörnen och Unicef-nallen (vid namn Astrid Lindgren), inlämnades till Röda Korset i veckan. Känns bra. Mr Blue fick gå till de sälla jaktmarkerna, nallmarkerna. Han hade gjort sitt liksom, hade inte mer gos att ge.
Kan varmt rekommendera er att ta en vecka av ert liv och sjunga kärlekssånger tillsammans med er älskling. Vi gjorde det förra veckan, mannen och jag. Vi hade ett gig. Eller gig och gig, vi hade lovat att sjunga och spela under förminglet på några bekantas bröllopsfest. Vi valde att bara sjunga sånger med kärlekstema, inte så originellt kanske, men vi letade djupt bland notbladen, för att hitta även sådant som inte är så jätteuttjatat. Jag tror att vi lyckades. Det kändes så.
Tiden. Nu har den visst gått igen. Och jag som fortfarande sitter här.
<3
/helena
ps "Stearmans dubbeldäckare, som det här flygplanet heter användes i USA på 1930 och -40-talet. Originalfärgen var gul. Eftersom nybörjarna ofta skrämde sina instruktörer vid övningsflygningarna, var planets öknamn 'Gula faran'." Så står det på skylten nedanför det fina träflygplanet i entrén till Röda Korset, följt av: "Denna modell är gjord av Samuel Regandell och Christoffer Antonsson, Slöjden Fristadskolan 1994". Och en annan som fick vara glad om en fick ihop en användbar smörkniv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar