Lite lustigt, det här med hur mörkret lyckas överrumpla en, varje år. Att man aldrig riktigt vänjer sig vid hur fort förändringen går. Igår gjorde vi en liten kvällsutflykt, med betoning på liten. Skymningen la sig så snabbt över viken. De höga tallarna, på den utskjutande strandremsan, reste sig snart som mörka jättar över den nymornade septemberkvällen.
Och jag som skulle plåta. Plåta porslin. Finfina grejer, med lite maritimt tema, som jag velat visa er länge. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men bra ändå på något vis. Över förväntan faktiskt. När jag väl lyckades manövrera mig mellan kisspapper (jag befarar att det var det, men hoppas givetvis på att det bara var en ihopskrynklad, välanvänd servett), ostyrigt strandsnår, övergivna kaffekoppar (!) och stora stenar, gick det hela nästan som en dans. Var bara lite svårt att balansera en otymplig väska på armen, samtidigt som jag placerade ut mina ömtåliga föremål på den utvalda fotoplatsen - den mossiga, gråmelerade stenen alldeles invid vattenbrynet - och höll i kameran. (Vågade ju inte ställa ner väskan i gräset - för tänk om det verkligen var kisspapper).
Och nej, mannen hade inte tid att hjälpa mig bära, han satt nämligen längst ut på udden med den inspirerande utsikten framför sig och skrev på något spännande. Skrev tills han inte såg handen - eller pennan - framför sig längre.
Jodå. Fint så länge, kort, det varade. Och ett par bra bilder blev det, visar dem snart.
Nu vill jag önska er en riktigt bra helg. En extra bra en, det tror jag att vi behöver.
:)
/helena
ps Svanen då? Jo, det är den vita båten på andra sidan viken. Den som mannen står och spanar mot. Den heter så: "Svanen". Men sjön heter inte Svansjön, vi bara kallar den så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar