Ringar på vatten

Känner en sådan obeskrivlig ömhet inför damen som måste stanna halvvägs och vila på sin rollator. Eller säger man rullator? Hursom; ömheten. När hon stannar mitt i steget och sätter sig mitt i vägen. Det är ju en gångbana, så det är lugnt, allt är okej, men det är ändå något med det där nödvändiga stoppet som får mina ögon att bli fuktiga. Och så kommer den svarta katten skuttandes ner för kullen strax bredvid, där björken just börjat skifta i färg. Skutt, skutt, skutt förbi damens svullna ben. Och raskt upp på fönsterblecket! För att vänta på att matte ska upptäcka att hon vill in.

Byrån i sovrummet. Nydammad och fin. Tvärt ämnesbyte, jag vet, men det är så löjligt ibland att vara en känslig människa. Jag menar, ibland vill jag nästan spy på utsikten från min arbetsplats, för att utsikten alltid är densamma på ett sätt. Men. Ofta vill jag gråta av tacksamhet (och gör ju det uppenbarligen också) över allt som händer utanför mitt fönster. Allt smått som händer, saker som många aldrig lägger märke till. Som damen som vilar benen. Och katten som skuttar! Löven som faller och hunden som gör det hundar gör mot träd och lyktstolpar och buskar och allt vad som råkar vara i vägen för tillfället. Och damm är ju trots allt bara gamla möblers puder, som någon vältalig antikvitetsmänniska sa.

Och flickan, på tavlan som jag fick av mannen, plockar fortfarande blommor. I love her! Särskilt ränderna efter något som har runnit, älskar jag. Fast det har jag säkert redan sagt. Kommer säkert att säga det många gånger i framtiden också. Om jag har tur. Det känns förresten som att jag har skrivit allt det här förut, och det har jag kanske, men vad gör det, för om tusen år finns allt ändå kvar någonstans, som ringar på någons vatten.

Och så gråter jag när jag tittar på Maja Reichard och Anna-Carin Ahlquist. Det är så obegripligt hur de kan ta medalj efter medalj i Paralympics, när det finns människor som gnäller så fort de får nageltrång eller en vagel i ögat. Gråter jättemycket när jag hör Håkan H sjunga tillsammans med Sven-Bertil. Anders Berglund och stora orkestern gör förstås sitt för skvalet. Tårskvalet. Valet av favorit-Taubelåt har alltid varit enkelt för mig: Så länge skutan kan gå. För att det är så lätt att bara ta allt för givet. För vem har sagt att just jag ska ha hörsel och syn?

<3
helena

ps Glömde ta fram 1972-koppen från Royal Copenhagen när det var OS, så nu tar jag igen det under Paralympics. Tar djupa klunkar av mitt kaffe, redigerar ett par bilder till och konstaterar att lekplatsen på andra sidan vägen är tom och tyst. Tillfälligt tom. Och mycket tillfälligt tyst.