Stor, maffig och tung är den - broschen som låg i glasdisken vid kassan. Och väntade på mig? Ja, jo, det var nog så, fast jag redan hade hittat mitt ps och kände mig nöjd och glad. Det gjorde jag förresten redan innan jag hittade de två kryddiga bokstäverna, kände mig nöjd och glad alltså. Den saknar visserligen ett löv, men vilket träd med bladig värdighet gör inte det? En ganska stor del av året dessutom, om vi ska vara riktigt ärliga. Och det ska vi väl?
Ser ni? Där, längst upp till vänster är grenen avbruten. Eller kvisten. Björkkvisten. Vet inte om materialet möjligen kan vara gjutjärn, för det väger definitivt en del. Och jag får inte den minsta elastiska känsla, eller vibb, när jag varsamt hanterar den grönskande broschen i handen. Gedigen och skör, blir min slutsats.
Hänget. Fröställningen är så vacker. Det gamla smycket känns liksom redo att släppa ut en ny vår när som helst. Annars tycker jag att den monokroma färgställningen passar vinterhalvårets palett perfekt. Vet bara inte vilket plagg den kan passa på? Något som tål hål. Och lite tyngd. Den svarta, varma höstjackan? Eller den "nya" knallröda ullkappan, kanske? Den som jag inte ens har provat sedan jag köpte den. Kanske är det allra bästa att broschen får stanna inne. När gumman går ut, menar jag.
Fick den av mannen - Tack Älskling! När han hörde mitt åh:ande och ah:ande förstod han nog att det här verkligen var ett vintage-tillfälle som inte lär gå i repris i första taget.
Läste förresten om en riktig broschoman häromdan. Hon hade visst ett trettiotal vassa, små bröstsmycken i sin samling. Jag har bara tjugo eller så, räknas jag som en sådan då?
:)
/helena
ps Blommoman då? Verkligen inte. Hör riktigt, hur de få växter som jag har nuförtiden, nästan skriker efter omvårdnad. Fast, tydligen är jag en sådan som kan få Saint Paulior att blomma om. Kors i taket! Det har jag aldrig lyckats med tidigare. Tantvarningslamporna blinkar rött. Lika rött, som de små, bulliga knopparna signalerar sin snara, blå blomning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar