Mitt i mitt normala synfält står en giraff. En grön och vit stålgiraff. Byggboomen är här nu, precis utanför. Träden ruskar på sig, försöker skaka av sig sina små ovala kläder, än så länge stannar de flesta kvar.
Pojken med kepsen ropar på sin kompis som bor ett par trappor bort. Han ropar. Och ropar. Nästan varje dag, ropar han. Tur att kompisen har fyra vokaler i sitt namn, det blir en finare, fylligare melodi så. Än om han bara hetat Jack. Eller Puck. Men Puck är också fint, som i en midsommarnattsdröm.
Somligt är fortfarande mycket somrigt. Somligt mindre. Som en stelnad vinge. Som en vinge som fastnat i flykten.
-Titta, damen med de lila kläderna! ropar jag. Förtjust. Glatt. Som jag alltid gör när jag ser henne. Och mannen säger att han såg henne i gult igår. Och jag som trodde att hon bara bar knallgult mitt i högsommaren. -De lila låg kanske i tvättmaskinen igår, försöker mannen. -Mmm, svarar jag med blicken fäst på en mördarsnigel.
Gungan som alltid gnäller iiiiiiiiiiiiii-äääääää. Fram och tillbaka. Benen i backen en kort stund och sedan iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii-äääääääääääääää igen. Jag gillar rytmen. Det konstanta. Ihärdiga. Gnisslandet. Visslandet från pappan som skjuter på.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar