Köket. Igen. Det är så mörkt där nu. Inte så mycket på grund av den tillfälligt mulna himlen, mer på grund av grönskan utanför. Den blå katten från Nittsjö, märkt THO. En del av er vet vad de tre bokstäverna betyder, ni som läst här inne länge vet. Och en del av er andra också såklart. Ni som inte vet, ni får väl googla då, eller strunta i det bara och läsa vidare.
Letar efter ett R6-batteri och tänker på att mannen är äldre nu, äldre än han var när hans egen far fick katten i födelsedagspresent. Men allt det som är viktigt, allt som räknas på riktigt, är lika barnsligt och bra som det alltid varit, som det ska vara. Nu, och för alltid. Barnsligt, som i att se på världen med så nya ögon som möjligt, så ofta som möjligt. Barnsligt bra.
Fladder, fladder. Hör ni mina tankar flyga? Mellan fågel och fisk? Mellan frukost och mellanmål, och snart är det kväll igen. Mellan allvar och IKEA. Någon frågade en gång, när den mörkblå skänken i köket var ny, för kanske femton år sedan eller mer: Om jag målat den själv? - Det måste du väl ha gjort, om den är köpt på IKEA, menar jag. Menade hon. Men så var/är det inte. Nu när inredningsmagasinens väggar fylls med mörka nyanser igen, tittar jag på skänkens originalblå färg och tänker att jag kanske ska låta den vara kvar i alla fall. För så många gånger har jag tänkt måla den i en ljusare nyans. Mintblå. Eller Mintgrön. Eller Kockumsgul. För att få in ljuset längre in i köket. Men det har aldrig blivit av. Och det var ju, trots allt, det mörkmålade, massiva, jag en gång föll för. Det får nog bli kvar, tillsammans med blåklockor, clowner och den blåa katten.
Dags att byta blad igen. Ofta byts dagarna flitigt i början av månaden, sedan mattas ivern ut. Den här gången byttes inget alls. Kanhända min naiva längtan efter att stoppa tiden har spelat in här. Tiden som inte räcker till, som vägrar stå still medan jag vänder och vrider på sekunderna. Och på orden jag strax ska renskriva. Orden som ska räcka till något litet roligt idag, även om det börjar så här: - Vi trodde det var självmord, sa en av de unga killarna som stannat sin bil på grusvägen en bit bort...
Och tänk vad jag lagade mycket mat förut. Och bakade en hel del. Haha, inser att jag låter som en väldigt gammal tant när jag skriver så. Men det är jag ju inte. Blink blink. Bara bättre på att prioritera än när jag var 25, och ville bevisa något om kvinnlighet som jag trodde var sant. I dag vet jag bättre, eller åtminstone lite mer. Äter dessutom ganska bra och nyttigt ändå. Och idag ska vi fira, kanske med en chokladbiskvi. Fira att tiden går alldeles lagom fort. Säger hon med en blick mot det allra mörkaste kökshörnet. Där i hörnet, där väggklockan nyss har stannat.
<3
/helena
ps Såg ni lockasken? Den med de två, blå fåglarna. Den som ligger i fönstret, vid foten av lampfoten. Ja, ni vet bilden från igår, med sitt tillhörande hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar