På fredagen...

...landar en duva i mitt kök. Och jag undrar hur många som tänker på att det, med lite god verbal fantasi, ingår fred i fredagen. Tänk bara, om alla konflikter kunde vila åtminstone en dag i veckan. Det skulle bli cirka femtio fredliga dagar på ett år. Bara tänk, hur mycket bättre det vore än ingen fredlig dag i veckan/världen alls.

...går en mamma och hennes två barn förbi, genom björkens fällda löv. Det verkar som att de lekt en stund, eller så genade de bara genom lekparken på sin väg hem.

...påminner jag mig (för vilken gång i ordningen?) om att det lilla är det stora. Och att aldrig ta det som faktiskt hinner bli gjort för givet.

...plockar jag med mina mest färgglada band, ser med viss förtröstan fram mot vinterhalvåret, även om jag tycker att det vore på sin plats att vänta med julbordsannonserna lite, lite till. Det är faktiskt fortfarande bara september. Lite, lite till.

<3
/helena

ps Se gärna dokumentären om Muhammad Ali (kan ses på Svt Play i några veckor till). Jag tänker lite på honom som en fredsduva som slogs. Slogs för sin rätt att ta plats, och för ett rättvisare samhälle. Fast jag hatar boxning, det gör jag. Hatar är ett stark ord, jag vet. Men hatar boxning gör jag. All form av våld förstås. Särskilt våld som många tar sig rätten att kalla för något så fredligt och fredsbejakande som idrott.