"... Jag har också reparerat kameran vilket kostade mig 17 shillings och mina bästa byxor blev jättebra. ..." Vem kan med tvärsäkerhet säga vilken text som är bra eller inte? Jag kan med säkerhet säga att den totalt bristande kommateringen, i meningen på det gamla vykortets baksida, är något av det bästa i minitextformat som jag har läst. Haha. Ett vykort som jag hittat bland andra små trycksaker i en låda på auktion någon gång. Säkert, som amen i kyrkan, har jag sparat det för att den store Shakespeare finns på framsidan, och för att en ung Drottning Elisabeth anno år 1964 sitter och glänser i det rosa frimärket på baksidan. Ja, jag vet att jag nämnde något om det senast, men ni vet ju att jag älskar ps och hela den här veckan har faktiskt känts som ett sådant. Som en vecka när någon försökt viska något viktigt i mitt öra. Någon som har lutat sig försiktig, förtroligt in mot min axel och blåst luftbubblor av iver i min öronsnäcka. Virvlande iver. Mest när jag sovit, har jag känt ivern och värmen mot min trumhinna. Särskilt i drömmen där Bill Murray var med. Den lämnade mig så lätt till sinnes, gjorde hela dagen lättare än jag åtminstone tror att den skulle ha varit annars.
Vart tog texten vägen? Frågan ställdes i Borås Tidning i söndags (18 sep -16) av chefredaktören himself: Stefan Eklund. Han refererar till den senaste filmhysterin på sociala medier. Alltså, att var och varannan verkar tycka att man måste spela in sig själv på film och uttrycka sig rörligt numera. Att bilden vinner över orden på något vis. Känns så tokigt att tänka så, tycker jag. Ordet borde aldrig kunna få konkurrens av något. Film har sitt territorium, text har sitt. Ibland kan de förstås mötas och trivas riktigt bra tillsammans, men att vi skulle ha blivit så slöa, lata och likgiltiga inför varandras ord att vi föredrar att se film istället för att läsa varandra, känns, tja, tråkigt. Och trist. Minst sagt. Vidare reflekterar Eklund över kändiskulten i bokvärlden. Den, som så att säga alltid funnits, men framförallt den som finns nu. Den som verkar få folk som inte läser att läsa. Tragiskt. Att kändisarna liv har tagit över litteraturens viktiga roll som berättelsebärare.
Här har jag ett radikalt råd. Rådet handlar om anonymitet. Rådet är riktat till alla bokförlag, alla redaktörer. Läs aldrig en text med känd avsändare. Låt ALLA som vill skicka in sina texter för bedömning göra det inkognito. Bedöm bara texten, låt den stå helt på egna ben, utan höga Hollywood-pumps eller nernötta, trygga rågummisulor. Låt texten stå helt fri från redan kända urbana eller urskogsklingande dialekter.
Naivt? Javisst. Nydanande? Knappast. Melodifestivalen, schlagerfestivalen, har använt sig av något liknande. Vad tror ni om det? Skulle man säkert klara av att urskilja vem som är etablerad och vem som bara skrivit luntor av ord för sig själv och byrålådan genom åren? Bland alla dessa potentiella böcker som skulle skickas in utan bomärke. Visst är tanken lite spännande ändå? Tänk om självaste Guillou skulle bli refuserad. Av sin egen fru.
Det var dagens naiva det, nu kan vi gå vidare med livet. Tänker med ett leende på när jag städade sovrumshyllan för någon dag sedan. Tala om städiver. Gnodde ett par extra varv med trasan över singeln som har Gunnar Wiklund på framsidan, innan jag fattade att det var röken från cigaretten i hans hand som jag försökte torka bort... Kanske symptomatiskt för min aversion mot rök och rökning? Förmodligen.
Slutligen, på tal om rökning, hittade jag Socialstyrelsens broschyr från 1977 gömd någonstans långt bak i Stringhyllan. Även den en sådan där rolig liten trycksak som legat och tryckt i botten på en auktionslåda full med någons gömda skrivskatter. "Råd för rökare", heter den. "En liten bok om tobak. Utgiven av Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning." Jojo. Förnumstigt så det stänker om sidorna. Råden skriker ut svensk - uppfostrande - lagomhet. Hör bara här, på punkt fyra i avdelningen "Besvär i samband med rökavvänjning:
- Du känner dig deprimerad och nere. I så fall bör du i första hand försöka sysselsätta dig aktivt. Sitt inte stilla framför TV:n. Ge dig ut i skog och mark om du känner för det. Eller slå dig ihop med någon vän att spela bordtennis, bowling eller något annat bollspel. Gå på teater eller bio (där det är naturligt att inte röka!) Kort sagt: aktivera dig så mycket som möjligt så har du inte tid att känna efter så mycket. Lyckas inte detta utan du fortfarande känner dig nere, är det dags att tala med en läkare. ..."
:)
/helena
ps Glöm inte att titta på Babel imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar