"Tomma tunnor skramlar inte mest, det är först när någon lyfter locket på en tystad tunna som du alls förstår vad skrammel innebär. Som ett efterskalv. Ett efterskrammel."
"Konsten att överleva är en historia utan slut."
"Tänk vad ensam man skulle känna sig utan alla sina tillkortakommanden. Sa labyrinten som inte hittade ut, och fortsatte sedan: Tänk om de inte fanns, vem skulle då hålla en sällskap hela långa dagen?"
"Nästa gång man återskapar sig själv måste man ha fötterna på jorden."
Två eller tre av citaten är mina egna - lite knasigt att citera sig själv förstås - men vad ska man göra när den ena briljanta tanken efter den andra bara dimper ner i skallen? Undrade hon, ehum, blygsamt. Minst ett av citaten är hämtade ur en film. En bra film. En riktigt bra film.
Om det fanns en tävling för snygga skådespelare, för snygga skådespelare som är mästare på att göra sig fula, skulle Christian Bale vinna med hästlängder. Han är en mästare i genren förvandlingskonst. I begåvade skoj/allvarsfilmen (eller om allvars/skoj beskriver det jag menar bättre kanske?) American Hustle bevisar han det slutgiltigt. Som han spelar! Vi tror alla på att Amy Adams verkligen kan falla för denna musikälskande, halvsluskiga, smågangster. Han kammar över håret så övertygande dåligt att skrattet fastnar någonstans mellan tungan och tänderna. Han är grundad i sin sexighet. För hur det än är, hur han än ser ut, lyckas han utstråla en sexighet, som jag efter djupa analyser, bara kan tolka som att den grundar sig på hans starka, självförvärvade självförtroende i kombination med att han är en sådan samvetsgrann (så samvetsgrann en självupptagen småskurk nu kan vara...) far till sin fosterson.
Nu ska jag inte avslöja mer, om ni inte har hunnit se den än. Kanske borde jag skrivit spoiler alert i början av förra stycket? Nej, jag tror det klarar sig ändå. Men jag måste få tillägga att scenen där Jennifer Lawrence städ-dansar så att håret gör alldeles egna dance moves är helt obetalbar. Jag skrattade så jag grät!
Nu lämnar jag er en stund, så att ni kan fortsätta grunna på vilka citat som är mina, och inte. "Nu måste jag skynda mig, vill ju inte komma försent till mitt eget liv." Det är i alla fall mina alldeles egna ord. Ni får gärna citera mig, om ni vill.
:)
/helena
ps Christian Bale. Vet att jag skrivit om det här förut, men jag kan inte låta bli att reflektera igen. Över att han förmodligen är den skådespelare vars karriär jag följt längst. Allt började 1987, med Mio min Mio. Eller rättare sagt Jum Jum. Jag blev kär på ett ögonkast, och sedan har det bara fortsatt. Scrollar mig ner genom hans digra karriär och konstaterar att mycket har jag sett, men inte allt. En del filmer har han fått mig att se, läs The Fighter, fast jag avskyr våld, och boxning. En del filmer har jag blivit ordentligt besviken på, som den där Terminator-uppföljaren han spelade så stolpigt dåligt i. Alla karaktärer har han inte klarat med bravur, och det är först i och med American Hustle som jag ser ett skådespeleri med riktig tyngd. Det är först nu han verkligen kan spela som de riktigt stora grabbarna. De som bara blir sina roller. Som Tom Hanks, Morgan Freeman och Jack Lemmon. De som kan hitta allvaret bakom gabflabbet och få glimten i ögat att skymta fram ur det mest nattsvarta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar