Jag skulle kunna börja det här på tusen olika sätt. Skulle kunna börja med att berätta om ett kärleksbrev jag funderar på att skicka. Eller om det franska ordet flamboyant. Skulle kunnat börja med att oja mig över tingens oordning. Skulle också kunnat börja med att berätta att jag ofta få en känsla av att vi börjar i fel ände. Att vi verkar se på naturen som något som ska ge vika för oss, istället för tvärtom. Att träden ska flytta på sig för att vi ska få bättre utsikt, det känns som en dåligt underbyggd insikt.
Det finns så många träd. Som Neem-trädet. Det är snabbväxande och kan bli 35-40 meter högt. Fröna är oljerika, antibakteriella och anti-inflammatoriska. Bladen är avgiftande och blodrenande. Saften från bladen används mot sår, bölder, eksem, malaria, magsår m.m. Blommorna används som hostmedicin. Virket gör man möbler av. Låter som ett riktigt "second hand-träd" i mina öron. Och ordet second hand klingar ju alltid extra fint mot mina trumhinnor, som ni vet.
Tar en tugga till av den minst mogna bananen, medan jag funderar vidare på om jag ska säga upp ytterligare en tidningsprenumeration eller inte. Inte så mycket för att jag har miljödåligt samvete, utan av andra skäl. Jag har inte så dåligt samvete över miljön egentligen, vet att det jag gör aldrig kommer att räcka ändå - det är det vi gör tillsammans, sammanlagt, som räknas. Vet att vi, som i jag och mannen, åker en del bil, men å andra sidan flyger vi väldigt sällan. Vi sorterar inte allt till punkt och pricka, men köper nog mer varor second hand än många tror är möjligt. Som de randiga pappersservetterna från IKEA, de köpte jag i Röda Korsets butik. Någon hade lämnat dem där, helt orörda i sin förpackning. Bara att tacka och ta emot.
Borde nog gå ut och ansa klematisen lite. Det är så mycket man borde, och jag gillar inte att ansa för mycket i det gröna. Tycker ofta att vår tid känns lite för besatt av det välansade och korrekta. Lite för räddhågsen för att våga låta det vilda växa, både utomhus och inombords.
Har snurrat och snurrat och snurrat, flera varv runt alla mina antecknings- och urrivna lappar. Icke sa nicke. Men till Olof vill jag skicka en kyss. På kinden. Jo. Det handlar om ett träd, förstås. Eller flera, gamla. De står mitt i stan. Och nu har ett av de uppstagade träden tappat en stor, stor gren över en upprörd restaurangägares uteservering och Olof, som är ansvarig för planteringar och sådant på något sätt, håller mer på trädens befintlighetsrätt än restauranggästernas valfrihet att äta sin efterrätt lika lätt och luftigt som spunnet socker. Själv spinner jag som en katt när jag läser sådant, även om man naturligtvis inte unnar någon att få ogräs i maten, eller en pinne i brasan. Haha. I huvudet, menar jag förstås. Missförstå mig rätt här, när jag säger att jag älskar Olof och hans sätt att ge ägaren en känga för att han vågar riskera sina matgästers hälsa genom att placera en uteservering under de gamla träden. Så modigt att ta ställning för naturen mot människans ständigt självpåtagna rättighet att breda ut sig överallt! På bekostnad av allas vårt mer långsiktiga välbefinnande. Puss på dig, Olof!
I ett reklamavbrott i sporten förra veckan, läste jag, under rubriken Stadsträd kartläggs för bättre miljö, på 3:ans text: "Olika trädarter gör olika mycket nytta i städer. Nu ska svenska forskare, med hjälp av träd från Botaniska trädgården i Göteborg, skapa en modell för att se hur mikroklimatet i städerna påverkas av trädens varierande kapacitet. Mycket av städernas tillväxt grundas på tekniska byggelement och siffror".
Nähä!?! Menar du det!?! Säger jag bara om den sista meningen. Men. Jag inser också att det kan bli många träd-pussar att dela ut så småningom. Puss, puss på er.
:)
/helena
ps Vi-skogen. Behöver jag säga mer än så? De planterar träd som tar människor ut ur fattigdom. Vi - du & jag - kan plantera träd som tar människor ut ur fattigdom! Förra året planterades fler än 5 000 000 träd i området runt Victoriasjön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar