Fullmatad. Och hungrig.

Kan man så ett frö på hösten? Definitivt.

Förälder och barn? Visst. Såklart. En händelse om våren, när fågelungen föds och sedan under en relativt kort period går från totalt beroende till flygfärdig. Men jag ser också något annat i motivet. Läraren. Och eleven. Ett frö som ska sås under hösttermin och vårtermin (och sommarlov - för förhoppningsvis är de egna erfarenheterna och föräldrarna de bästa läromästarna av alla), år efter år ska fröet sedan växa och blir stort och starkt och livskraftigt.

Förra sommaren. Där stod den i finskåpet på Emmaus. Krackelerad och fullkomligt oemotståndlig, med sitt talande motiv. Ett riktigt vintage-fynd. Eller snarare ett kap. Inte när man tänker på ordet pengar i första hand, utan när man tänker på saker som får en att omfamna historiens vingslag. Vintage är ett för ungt ord, antik är den med största sannolikhet. Mugg? Eller ölstop? Svensk? Eller brittisk? Eller något annat? Jag vet ärligt talat inte. Stämplarna undertill säger mig ingenting.

Och det är det som är kärnan här: Att jag inte vet om jag vill veta mer eller inte. Förut kunde jag vara besatt av att få veta. Vetgirigheten kunde gränsa till besatthet. Idag är jag inte lika säker på att jag vill fortsätta fylla min hjärna med så mycket fakta. Kunskap måste vi ha, för att förstå och utvecklas. Men. Vi måste också ha känsla och fantasi, för att inte bli mentalt utarmade. Framförallt behöver vi fantasi och fritt tänkande för att kunna processa och förstå oss på all fakta vi omger oss med. Och för att kunna bli bättre på att skilja mellan fakta och "fakta".

Vi måste bevara utrymme i vår hjärna för fantasin. Så är det bara. Det tycker jag känns som en bra tanke att ta med in i höstterminen. Ett visst mått av korvstoppning kommer vi nog aldrig ifrån, men det viktigaste är att fortsätta utveckla fantasin och kreativiteten. Och att aldrig sluta vara nyfiken.

:)
/helena

ps Om man vill undvika att upplåta alltför mycket utrymme i skallen till ren faktakunskap är facklitteraturen en guldgruva. Där kan man inhämta tillfällig kunskap. Plocka upp det man för tillfället behöver och sedan släppa det igen. Och alltid fastnar det väl något, som man vill bevara och spara. Just nu har jag lånat hem en riktig porslinsbibel: Rörstrands serviser - Dekorer och modeller under 290 år, av Bengt Nyström & Peter Stenberg, utgiven på Carlssons. Den version som jag har lånat på biblioteket är lite äldre, men bra nog. Härligt att bläddra bland dekorer som får en att minnas måltider och fikastunder man haft på olika platser med olika personer. Som Signe. En ängsblommig dekor som brukade gömma sig bakom potatisen och såsen hemma hos svärföräldrarna. Då visste jag bara att det var något välsignat med att få sitta där och bli serverad på dessa blommande fat. Nu vet jag också, tack vare den välarbetade boken, att den heter Signe och har sitt ursprung från 1960-talet.

pps På tal om att så ett frö, på tal om hösttermin, på tal om skolstart, ni har väl sett de underbara barnen som berättar vad de vill bli när de blir stora? Om inte - ta er 22 minuter och gör det! Finns på svt.