Sitter här och kan inte låta bli att fnissa lite. Åt kick off-mentaliteten som råder. Ni vet, den här febrila aktiviteten som alltid startar vid den här tillbaka-i-rutinerna-igen-tiden. Hetsen alltså. Tittade runt lite i bloggvärlden och kunde konstatera att många, som verkat nästan avsvimmade under sommarmånaderna, nu har kört igång till 120%. Med recept och säsongskläder, säsongsinredning, säsongsläsning, säsongsväxter, säsongsträning och en massa så-här-gör-du-för-att-komma-igång-med-vad-det-än-är-du-behöver-komma-igång-med-tips. Och så-här-rensar-du-slutgiltigt-upp-efter-sommarens-lättsamma-lata-bohemliv-tips. Puh.
Och det är väl inget fel med det egentligen. Vi behöver alla nystarter ibland. Av olika slag. Men när man har gått några varv på den här jorden, inser man hur komiskt det måste se ut, ur ett ovanifrånperspektiv, med våra extrema säsongsväxlingar. Inte så att jag klankar ner på våra årstider eller så, eller att jag inte inser att vi till viss mån måste anpassa oss efter deras olika förutsättningar. Men numera kan jag tycka att växlingarna vi människor gör kan verka lite onödigt statiska, lite konstruerade för sakens skull. Masshysteriska. Sommaren kommer ta slut i år också, så småningom. Och sedan kommer snön. So what? Nu förenklar jag, hör jag, men ni förstår nog hur jag menar. Just det här att man tror att man behöver förnya hela sig själv hela tiden. Det känns som en del i det stora, snurrande maskineriet vi ingår i. I det penga-/konsumtionsfixerade samhälle vi lever i. Nej, jag har inte dubbelmoral (inte just nu i det här sammanhanget i alla fall), för jag tycker inte att återanvändningskulturen räknas in i det pengafixerade. Eller att ja-jag-älskar-alla-mina-saker-som-kan-berätta-en-historia-för-den-som-orkar-lyssna ingår i det stora, masshysteriska konsumtionsmaskineri jag nuförtiden ofta betraktar med skeptiska ögon.
Tre snabba var det ja... Jag tänkte på fotona då, inte antalet ord som tydligen behövde komma ut. Och så var det storyn jag börjat skriva på. Den är konstig. Lite knepig att förstå sig på kanske, men jag har ett syfte med den. En tanke som jag möjligtvis berättar om, efter att ni läst den. Om ni orkar läsa den, vill säga. Och vill. Vet faktiskt inte om det här är början av berättelsen eller någonstans mitt i. Slutet är det förmodligen inte, för ett sådant slut vill jag nog inte ha. Även om det på ett sätt skulle vara logiskt.
Den krökte sig längst fram. Om vad som fanns där bortanför, visste de inget. Till vänster krökte den sig - floden. Men det visste de inte. Vänster, höger? Nej, inget av dem verkade bekanta för någon av dem.
De gick mest och log hela tiden. Åt solen och varandra. Dagarna var ändlösa ända tills natten tog vid. Och när den tog vid återstod bara drömmarna. Utlämnade åt drömmarna, såg de allt som fanns bortom kröken, men det visste de inte. På morgonen var allt glömt.
Allt började om igen. Solen, leendena och arbetet på fältet. Stora stenar som skulle baxas bort. De la dem till höger om fältet, men ja, det visste de inte. Livia log mot Alfred. De hette så. Åtminstone trodde de det. Ingen hade berättat sanningen för dem, därför trodde de det. De log och föredrog det så. Ända tills högra sidan var full.
Allt slit och släp gjorde dem trötta. De lagade gröt när solen gick ner. Tittade djupt ner i tallrikarna, så att den andre inte förstod att den förste inte orkade le längre. Den andre orkade inte heller le, men det visste de inte, för de tittade aldrig upp förrän båda log igen. De gick och la sig, tätt intill. Värmde sina stela leder mot den andres restvärme. Lovade varandra att le imorgon, och det gjorde de.
Sedan då? Kom STORA, stygga vargen och åt upp dem!? Nä. Det var en fågel som kom. En liten en. Den drillade i två dagar, sedan trillade den ner - död. Men det visste de inte. Döden fanns inte för dem.
Livia la fågeln i fönstret, tänkte den skulle vakna när solen blev starkare. Imorgon. Eller till våren. Alfred matade den med frön, samma sorts som de gjorde gröten av. Livia blåste ut dem genom gluggen, den som de inte kallade för fönster. Varje dag blåste hon, när Alfred inte såg. Han verkade nöjd när han tittade till den lilla. Ända tills något började lukta, och fjädrarna gav plats åt något annat. Något de aldrig sett förut.
:)
/helena
ps Alltså, den handlar väl/ska väl handla om det här med olika inlärningsprocesser, åtminstone delvis. Något som ju också är säsongsaktuellt... Och jo, jag har nog dubbelmoral ändå, för jag känner en slags förväntan inför det som komma skall. Inför det som väntar strax bakom hörnet. Inför några av höstens projekt. Så var det med det. Och så hatar - hatar - jag ordet (orden?) kick off.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar