Så himla, himla bra!

Kan inte tänka mig ett bättre slut på helgen.

Vi hade filmhelg. En riktigt filmfylld helg. Vi såg både det ena och det andra.

En riktigt dålig svensk thriller, en tråkigare än tråkig amerikansk action. Och en hyfsad sci-fi, med Joseph Gordon Levitt i huvudrollen.

Men sedan hände det. Som en blixt från en klar himmel fick vi för oss att äntligen titta på The Danish Girl. Och Oh, la, la vad bra! Känner mig som rena rama Silvia, men fantastisch och wunderbar är superlativer som kommer till mig. Hur bra som helst. Och vacker och fantastisk och underbar. Som sagt.

Kände mig genuint lycklig över att vara filmnörd när jag sett den. Lycklig och vemodig. För visst är det konstigt att det (fortfarande!) ska vara så svårt här i världen; att bara få vara den man är. Vara sig själv. Vill bara va mig själv, eller vad det är för något själfullt hon sjunger, Laleh?

Ni har säkert sett den angelägna berättelsen om konstnärsparet Wegener - och den magnifika Lili Elbe! - för längesedan, det skulle vi också ha gjort, men det kom alltid något emellan. Så sent som för någon månad sedan hade vi tänkt att se den i ståndsmässig - och tidsmässigt riktig - miljö, på den nu mer än hundraåriga gamla biografen. Då, under vår lilla stads egen Pride-festival. Men men. Soffan fick bli vår biofåtölj, TV-skärmen vår filmduk och tur var väl det kanske, för det är svårt att titta bakåt och framåt som man vill och behagar i handlingen, när man sitter i en mörk och fullsatt biosalong.

Och då har jag inte ens börjat specialstudera alla underbara 1920-tals interiörer och fantastiska tyger och klädesplagg ännu! Finns det något mer spännande än att titta in i konstnärsateljéer från tiden runt förra sekelskiftet? Tror inte det. Palmer och skärmväggar och pianodukar och påfågelsfjädrar och färgpaletter som får ögonen att glädjetåras!

<3
/helena

ps När de sista vackra, vemodiga rutorna tonat ut såg jag upp, och såg då att himlen pockade på uppmärksamhet. Söndagskvällshimlen var som gjord för att målas. Önskade så att jag haft penslar, staffli och talang nog att fånga den där och då. Kameran fick assistera mig istället. Gott så. Gott nog.