Soffpotatis

Nu ligger snart fokuset på annat. Sneglar fram mot höstmörker, och upp mot ett par kära hyllvärmare. Några titlar har stått olästa så länge i bokhyllan nu, att dess gröna träplan borde ha brunnit upp av all uppdämd, ackumulerad värmealstring för länge, länge sedan.

Även om jag kan tycka att det här med fokus är överskattat. För när man kisar, sneglar, tittar snett på något/allt/omgivningen ser man ibland så mycket mer. Upptäcker saker man inte trodde fanns. Ser istället för att bara titta. Färger, ljus, skuggfigurer, former som gömmer sig i mellanlandet. Där, i mellanlandningen mellan det totala fokuset och den utströdda förströelsen händer något. Upplevelser från ögonvrån kan bli så mycket starkare än det ensidiga rakt-fram-seendet. Skygglapparna krymper i takt med spektrumets spridning.

Äsch, vad flummigt det där blev då... Får väl skylla på att veckan har varit lång. Lång, lång, lång och rolig. Även roligheter kan, tydligen, göra en trött och obegripligt flummig framåt fredagseftermiddagen. Och få en att fundera på om soffan alls överlever fler TV-kvällar/nätter eller om den helt radikalt måste bytas ut efter den här rent kriminellt fullspäckade sportsommaren.

Som sagt, snart ligger fokuset på annat, men nu, nu laddar vi för ytterligare en häftig OS-helg. Sedan blir det tid för (andra) viktigheter. Som goda böcker. Och lovande brittiska serier, som Saknad, aldrig glömd. Eller Unforgotten, som den heter i original. Nicola Walker imponerar i huvudrollen. Och jag tycker mycket om tankarna, funderingarna kring ett brott som begåtts för länge sedan. Är det mindre viktigt att lösa en gammal orätt, än ett mord som tog plats igår?

Nu, hästar och bollar och ribbor och allt vad det är.

:)
/helena

ps Oj, jag glömde nästan att önska er Trevlig helg!