Alla tio The Five på tre röda

Medan regnet försiktigt strilar ner över den tacksamma törstiga grönskan utanför, läser jag om vatten på juice-förpackningen: "Östersjön lider av övergödning. Genom att skörda både planterad och vild vass kan man minska problemet, då vassen suger upp näringsöverskottet. Ett kretslopp skapas genom att vassen sen blir foder till våra hästar och kor. Detta är en av många saker som forskarna vid Sveriges lantbruksuniversitet arbetar med för Östersjön."

Bra grej. Sådant som det är viktigt att suga åt sig - goda nyheter om vad som faktiskt hela tiden görs för att försöka komma tillrätta med miljöförstöring och klimatproblem. 

Läste också någonstans om att mängden tumlare tros ha ökat, i samma stora vatten. Deras prat hörs mer på ljudupptagningar som gjorts, tydligen. Fast mannen kom på att det ju inte nödvändigtvis behöver betyda att de har blivit fler - det kanske bara är de som redan lever där som har blivit tjatigare... Häpp! 

Lite som vanligt folk då. Det känns som att det tjafsas och käbblas mer än någonsin där ute, på den stora politiska arenan, menar jag. Nu i pandemi-tider mer än någonsin. Eller är det bara mina öron som blivit känsligare för käbbel i dessa tider? I dessa tider när vi borde vara snällare än någonsin mot varandra. Särskilt globalt, menar jag.

Annars då? Jodå. Vi tittade oss igenom alla tio avsnitten av brittiska The Five (2016). Eller De var fem, som den döpts till på svenska. Harlan Coben's The Five, kallas den tydligen också, för att inte blandas ihop med några andra The Five, antar jag. Och för att det är den kände författaren Harlan Coben som har skrivit boken som serien bygger på.

Himla bra serie faktiskt. Både spännande och intressant dramatiskt. Väldigt välmejslade karaktärer, måste jag säga. Även om birollsamerikanen utmålas väl stereotypt. Lite som danskarna gärna framställer svenskar, tänker jag. Vet inte hur många danska serier/filmer man sett genom åren där svenskar har utmålats antingen som rena skurkar eller som mer än vanligt korkade och fårskocksaktiga. Hur många som helst. 

The Five är både otäck och innerlig. Känslorna svallar. Allt som brukar hända i thrillers händer, fast på ett sätt som känns bättre än det oftast gör. Se den. Gärna på kort tid som vi gjorde, ger extra nerv åt det hela när allt känns som en enda jättelång långfilm.

Många välkända ansikten i rollerna dessutom. Välspelat så det förslår. Gillar särskilt Slade som spelas av Lee Ingleby och Danny i gestaltning av O.T. Fagbenle. O-T Fagbenle, som många säkert känner igen från The Handmaid's Tale. Dessutom spelar han Barack Obama i en kommande TV-serie om The First Lady (med min favorit Viola Davis i huvudrollen som Michelle Obama!).

Borde kanske återgivit några ord, från serien alltså. Men det blev aldrig något nerskrivet. Vi såg allt i så snabb följd. Däremot hittade jag ett helt annat citat på O-T Fagbenle's Insta som jag kopierade rakt av:

"How we live our days is how we live our lives" av Annie Dillard

Himlen ljusnar. Det blir kanske inget mer regn nu. Lite synd, för det behövs verkligen. Den torra marken är fortfarande för torr. Och nu ljuder Hesa Fredrik. Larmet, som kollas, som vanligt klockan tre den första måndagen i månaden. Känns tryggt. Så som man bara kan känna när man har turen att få leva i ett land där fred råder.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det är kanske för att det görs så många bra kriminalserier som det är svårt att hitta verkligt bra thrillers på film numera. Eller så har vi helt enkelt blivit för kräsna med åren, mannen och jag. Hur som helst har vi inte sett så många bra filmer den senaste tiden, varken spännings eller andra. Översättarna, tror jag en hette som vi såg för ett tag sedan. Var den fransk? Hm, minns inte. Var ändå lite bra. Handlade om hur viktiga översättarna är för att böcker överhuvudtaget ska bli läsbara på något annat språk än originalspråket. 

Men mest handlade den om hur obehagligt det är att bokbranschen i mångt och mycket har blivit så kommersiell. Hur stora delar av det hela handlar om marknadsföring av ett fåtal namn som massproducerar. Hur prosan förvandlats till produkt. Hur poesin i boken har gått förlorad. Åtminstone bildligt talat.

Sedan såg vi Slas En vandring i solen. Mest för att jag kände att jag saknar Gösta Ekman så mycket. Fin film, men lite sorglig. Margaretha Krook i sitt esse! Sevärd, men inte mer. Mest för att Gösta Ekman var en sådan suverän skådespelare, inte minst i allvarligare roller.

Yarden. Hör och häpna, en svensk film till. Ganska bra den också. Fast otroligt läskig vad det gäller själva arbetssituationen som beskrivs. Att de anställda bara refereras till som nummer, inga namn. Hur människor behandlas som livegen boskap på den blåställsklädda arbetsmarknaden, det fastnade verkligen som en mer än unken eftersmak i munnen. Bygger på den självbiografiska boken (av Kristian Lundberg) med samma namn.

Nästa film vi har spetsat in oss på är polsk: Villebråd. Pokot i original. Bygger på en roman av nobelpristagaren Olga Tukarczuk. Verkar lovande.