Slår mest upp den lite på måfå, först. Läser något om morgonens och kvällens trångbodda ritualer. Om den efterlängtade trettonårsdagen, födelsedagen och dagboken själv förstås, den som hon innerligt hoppas ska bli den förtroliga bästa väninna hon egentligen aldrig har haft. Ögnar igenom förordet till den här versionen, som ska vara längre, mer lik originalet än de dagboksord som först publicerades med hjälp av fadern Otto redan 1947.
Gör ytterligare ett par slumpvis utvalda nedslag i den långa, periodiska texten och hittar förstås en katt. Eller två? Någon som puffar inställsamt. Någon som till slut könsbestäms med hjälp av en dräktighet. Fnisset ligger genast på lut, när man får äran att ta del av en sprudlande, uppfinningsrik, rättfram och nyfiken tonårings värld.
Varken mannen eller jag, så gamla och övermogna vi är, kan komma ihåg att vi har läst Anne Franks dagbok ordentligt förut. Kanske i skolan? Nej, jag tror inte det. Åtminstone inte den här längre texten, som sägs komma Anne närmre in på livet. Som ska låta oss få höra hennes egen röst mer på djupet. Mer ocensurerat. Mer ärligt. Äkta.
Det är med skräckblandad förtjusning vi tar oss an en ung kvinnas tankar under det rasande andra världskriget. En ung kvinna som fortfarande kunde levt idag. Som hade fyllt 92 år idag. En trettonåring som bland de första raderna i sin numera sönderlästa, världsberömda dagbok undrar vem i hela världen som skulle kunna vara intresserad av vad en ung skolflicka har att säga? Ja, vem? Jag. Mannen. Du. Alla. Alla i hela världen.
Men det är svårt att inte blunda en stund och önska, önska av hela sitt hjärta, att hon hade varit en livs levande och lagom rynkig - pratglad - nittiotvååring idag. Om inte ödet, med andra ord de avskyvärda massmördare som egenmäktigt och fullständigt godtyckligt bestämde sig för att vissa människor var värda något - och andra människor ingenting alls - velat annorlunda.
Anne Franks ord är ovärderliga. Nu ska vi fortsätta läsa, börja läsa på riktigt. Ser fram emot att lära känna denna livsbejakande, talangfulla unga tjej. Men först en kopp starkt kaffe på maten. Och ett talande citat jag gärna vill dela med er:
"... Söndagen den 21 Juni 1942
Kära Kitty, ...
... Jag kommer ganska väl överens med alla mina lärare och lärarinnor. De är nio till antalet, sju manliga och två kvinnliga. En tid var magister Keesing, mattegubben, väldigt arg på mig för att jag pratade så mycket. Förmaningarna följde slag i slag ända tills jag fick ett läxstraff. Att skriva en uppsats på ämnet 'En pratkvarn'. En pratkvarn, vad finns väl att skriva om det? Det fick ge sig. När det väl blivit inskrivet i almanackan stoppade jag ned den i väskan och försökte bevara lugnet.
Senare på kvällen, när de andra läxorna var gjorda, föll blicken på den där anteckningen om uppsatsen. Med bläckpennskaft i mun började jag fundera på ämnet. Att bara rafsa ihop något och skriva med så stor handstil som möjligt klarar vem som helst av, men själva konsten var att finna ett avgörande belägg för hur nödvändigt det är att prata. Jag tänkte och tänkte, och så med ens kom jag på en idé, plitade de erforderliga tre bladen fulla och var nöjd. Som argument hade jag anfört att prat är kvinnligt och att jag trots det tänkte göra mitt bästa för att dämpa det, men helt skulle jag nog aldrig kunna vänja mig av med det, eftersom min mor pratade lika mycket som jag, om inte ännu mer, och ärvda egenskaper ju inte går att göra så mycket åt.
Magister Keesing blev rejält full i skratt åt mina argument, men när jag sedan bara fortsatte med mitt babblande under nästa lektion blev det dags för en ny uppsats. Den här gången skulle det handla om 'En oförbätterlig pratkvarn'. Även den nya lämnades in och sedan under två långa lektioner hade Keesing inga skäl att klaga på mig. Men under den tredje lektionen var måttet rågat igen. 'Anne Frank, i straffläxa för prat, en uppsats på ämnet 'Kvack, kvack, kvack, sa fröken Sladdertack'.
Hela klassen gapskrattade. Jag blev tvungen att skratta med, trots att min uppfinningsrikedom var uttömd när det gällde pladderuppsatser. Jag måste komma på något annat, något ytterst originellt. Min väninna Sanne, en duktig skaldinna, erbjöd sig att hjälpa till att få uppsatsen att rimma från början till slut. Jag jublade. Med det här fåniga ämnet ville Keesing läxa upp mig, men med dikten skulle jag i min tur läxa upp honom trefaldigt värre.
Dikten blev färdig och den var fantastisk! Den handlade om en ankmamma och en svanpappa med tre små ankungar, som blev ihjälbitna av pappan för att de kvackade för mycket. Som tur var fattade Keesing piken, han högläste dikten och kommenterade den inför min klass och även några andra klasser. Efter det här hade jag rätt att prata och aldrig mer fick jag någon straffläxa, ty nu för tiden skojar Keesing jämt och ständigt.
Din Anne ..."
/ur Anne Franks dagbok
den oavkortade originalutgåvan
anteckningar från gömstället 12 juni 1942 - 1 augusti 1944
Översättning från nederländska av Per Holmer
(originaltitel: Het Achterhuis. Dagboekbrieven 12 juni 1942 - 1 augustus 1944)
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar