Jag vet ju redan. Och jag vet att ni vet. Att jag vet att jag hade blivit kär i honom redan då, när han var fjorton år. Även om jag bara var tre då. Så det så. När jag ser det här fotot vet jag det ändå säkrare. Glädjen!
Inspelning pågår, tydligen. På pelarbordet.
I pojkrummet. Där sitter de musikaliska förebilderna på första parkett på väggen. Och där vilar sig gitarren en stund, medan schackspelet och dess behändiga spelplan/låda har fått komma fram. Samma smidiga, portabla schackspel som vi fortfarande använder, ibland.
Det passerade en musikens dag här nyligen (även om alla dagar borde innehålla någon form av takt och ton). Världsmusikens. Men den försvann liksom i den politiska villervallan. Nu är ordningen återställd (inte i politiken obviously, men i skannern) och jag har sett till att ni har fått vintage-musik på näthinnan.
På trumhinnan, då? Den får ni fixa själva. Välj vad ni vill. Var ni vill. Hur ni vill. Det enda som är viktigt är att den har byggts utav glädje. Tycker pojken - mannen! - och jag.
Sköt om er.
<3
/helena
ps På tal om inspelningar. Vet ni vad jag fick av mannen för ett tag sedan? En av de finaste gåvor jag fått någonsin, tror jag bestämt. Barnskratt. Inspelat barnskratt. Pärlande, rullande, lätt och kristallklart skratt. Oförställt. Ärligt. Härligt! Bara att ta fram och låta sig smittas av, gärna under de mulna dagarna. När politiken kliar och myggbetten skaver. Eller om det var tvärtom? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar