Det smyger sig på. Eller den - lättjan. Sommarlättjan. Plötsligt vill ens hjärna inte utföra de saltomortaler man ber den om. Den vill bara krypa ihop i ett hörn och kura. Lite som en katt, som visserligen gärna sträcker på sig, men bara helt kort. Sedan rullar den ihop sig igen. Låter kanske solen klappa pälsen en stund, kollar om det händer något i köket, kollar om det händer något när den vänder sina öron åt andra hållet, sedan samma procedur igen. Lite så. Som om hjärnan inte tycker att det är lika roligt att anstränga sig när solen ligger på.
Försöker fortfarande hitta en bra och lättåtkomlig plats åt de gångna åren - de gamla almanackorna. Ända bak till trettiotalet sträcker de sig. En ovärderlig sak att äga vintage-tid på det sättet, om man ägnar sig åt att skriva berättelser som behöver faktaverifiera dagar som gått.
Medan solen stänker sitt glitter över vår förvirrade nutid tittar vi på något annat. The Fall. Vi binge-tittar. Har hunnit in på säsong två. Gillian Anderson. Jamie Dornan, Archie Panjabi. Bronagh Waugh. Bara fyra av alla skådespelare som gör den här spännande - och obehagliga - thrillerserien sevärd. Åtminstone hittills.
Mannen frågar det han brukar fråga: - Är du beredd på ett dåligt slut? Och jag svarar det jag oftast brukar svara: - Nja.
I sovrummet ligger bevismaterial och torkar. Bevis på att jag inte borde ägna mig åt att försöka måla. "Måla", får jag kanske kalla det. Får nog låta bli det här med ansiktsdrag i alla fall. Eller detaljer överhuvudtaget. Haha.
Orden. De älskade. De ibland så svårbemästrade. Oftast är de mina vänner, det ska vi inte huttla med, även om sommarlättjan hindrar mig från att hålla något långt brandtal just nu.
Nöjer mig med att konstatera att jag inte riktigt förstår skillnaden mellan orden homonym och homograf, vilket är två begrepp jag bråkar en aning med för tillfället. Det handlar i alla fall ungefär om ord som stavas likadant men har olika betydelser. Eller bara låter likadant, som hjärna och gärna.
På nätet hittar jag en rolig beskrivning av det här med homograf: Fulham-bo, kontra ful-hambo. Haha. Visst är det ett knasigt exempel? Har knappt koll på var exakt Fulham ligger, och jag visste inte att det fanns ful hambo, eller snygg. Visste ni?
Kanske inte så konstigt att min hjärna vill lägga av, när jag utsätter den för så knepiga begrepp och ord, menar jag. Helst vill den bara retirera in i antikvärlden, även om just den härliga tidskriften - med stort A - inte finns längre. De här ovan är gamla.
Just nu läser jag relativt nya antiktidningar, som ni som läste igår säkert förstod. Dövar mitt dåliga samvete över vår tids fortsatta pappersslöseri genom att låna de eftertraktade tidningsmagasinen på biblioteket.
Mannen ser förvånad ut, när jag föreslår att vi ska behålla de här bruna tygerna, för att de är så fula. Fula på ett coolt sätt, förstås. Borde vi inte göra kuddöverdrag av dem? Han skakar bara på huvudet och undrar vem som skulle hinna göra det. Och när. Och han har nog rätt, de måste nog sorteras bort och vidare, för vem har tid att tillverka kuddfodral av gamla tyger? Inte jag.
Jag gillar snabba pyssel, som ni vet. Snabbt och lätt och smidigt, ska det va. Och lite bra ändå, hoppas jag. Trots viss brist på tålamod och tid. Kom på en sådan rolig utsmyckningsidé till vår kratta, ni vet den som jag brukar använda som upphängningsanordning åt diverse pynt och så. Får se om jag hinner fixa med det här snart, har hängt upp en påminnelselapp där så länge.
Tänk att jag vågar visa er mina knäppaste, knasigaste - konstigaste - försök till konstverk. Visst är jag modig? Hehe. Eller dumdristig. Saknar förmodligen en viktig portion självbevarelsedrift. Och ett par skruvar lösa, har jag nog också.
Fast den här blev jag lite nöjd med, faktiskt. Tänkte först att det var några plantor på ett tak. Salladshuvuden, som odlas på ett tak? Eller taklök som växer direkt på själva taket. Med en ofantlig, blålila himmel där bakom
Sedan, när det hela torkat, såg jag något annat. Tre kärringar. Tre kvinnor. Tre huvuden. Tre smårisiga frisyrer som stirrar rakt in i det blå. Ser ni inte, hur de sitter där i en rutig soffa och stirrar rakt in i en oändligt flimrande plattskärm?
Haha. Ja, det är nog mitt bästa konsttips för dagen - att efterkonstruera själva motivet. Bestäm först efteråt vad det föreställer. Mm. Jodå.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Fick så dåligt samvete över att jag korsade mittlinjen i vår riksdag häromdagen, utropade mig ju nästan till klockren centerpartist, och så långt ska vi ju inte nödvändigtvis gå. Miljön står alltid överst, för mig, som ni vet. Därför vill jag tipsa er om att följa miljöpartisten Alice Bah Kuhnke på insta. Läser hennes kloka inlägg runt den senaste veckans politiska irrfärder.
Läser vidare om det hon ser och konstaterar runt omkring sig. Hon vet hur det ser ur när högerkonservatismen får breda ut sig. Hon vet hur otäckt det ser ut i många av våra grannländer ute i Europa. Där kvinnors självklara rättigheter hotas, bland annat. Där den självklara rätten att älska vem du vill, av vilket kön du föredrar, hotas.
Hotas av vad, kan man alltid undra? Av rädsla för att förlora makten, tänker jag. Som om någon kunde äga själva livet.
Och.
Av rädsla för framtiden? Ja, kanske. Framtiden behöver vi nog inte vara rädd för, men den kanske borde vara rädd för oss - oss människor - och vår framfart, funderar jag. Med den ohållbara, fortsatta skövlingen av den livsviktiga regnskogen i fokus, tänker jag det där sista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar