Om du misströstar och tänker på det faktum att det alltid kommer finnas någon som är yngre och mer begåvad än du, glöm då inte att Du alltid, alltid, kommer vara yngre och mer begåvad än någon annan, hela livet ut. Om inte, då har du förmodligen blivit äldst i hela vida världen, och då är det förmodligen tröst nog. Bara en tanke som slog mig. Aj! ;)
Det är en sådan dag idag, då jag ropar till mannen, när han kommer innanför ytterdörren, att jag inte har gjort någonting - för att jag har gjort så mycket. En välkänd paradox för oss som försöker få mycket gjort, ofta. Det leder nu och då till att det känns som att man inte gör något alls, fast det inte kunde vara mer falskt.
Vad har jag då gjort? Lärt mig att jag skriver väldigt långsamt, väääldigt låååångsamt, på tangentbordet. 40 ord i minuten bara. Som bäst alltså. Ett proffs, som en skrivtolk till exempel, skriver ungefär 500 ord i minuten. Eller mer. FEMHUNDRA, fatta! WPM. Words Per Minute.
Sedan har jag läst i språktidningar och i litteraturtidningar. Reflekterat över det det faktum att det verkar finnas ett behov av instruktioner överallt. Överallt. Hur ska man skriva? Vad ska man skriva? Hur skriver man en kriminalroman? Hur skriver man fort och lätt och snabbt och unikt? Ja, hur? undrar man efter att ha läst tips i långa banor. Eller - jag läser inte innehållet i tipsen, men jag förmodar att det finns någon annan som gör det. Jag nöjer mig med att konstatera att mängden tips är oändliga.
Intuition. Ett bortglömt ord? Kanske inte ordet i sig, men att våga lita på magkänsla och det inre verkar ute. Helt ute. Fullständigt ute. Tips och råd ska det vara. Även jag sysslar ju en hel del med det, så, jag kastar väl bara mer sten här i glashuset, antar jag. Men alla färdigskrivna manus tråkar ut mig. Som om livet självt kunde ha en manual, som någon annan kunde skriva åt dig.
Lite ledsamt att konstatera - att så många lyssnar mer på vad andra tycker och tänker, än på sig själva. Så få verkar våga lyssna på sitt eget flöde. Sina egna tankar. Skvalet av musik eller podd-prat eller musikradion eller linjärteven, eller någon annan skärm, ska helst stå på och gå och gå och få dig att undvika att höra vad du själv tänker och har att bidra med, verkar det som. Lite synd. Eller hur?
Läser vidare om en psykolog som konstaterar att vi definieras som människor genom hur vi är - och behandlar - andra. Och det är väl gott och väl och säkert sant på många sätt. Men du själv, då? Hur behandlar du dig själv? Lyssnar du på dig? Hör du vad du säger? Tycker du om dig? Är du mån om dig? Plåstrar du om och blåser på såren? Nattar du dig med en fin och lugn vaggvisa, och låter du dig sedan sträcka på dig som en lång, lång katt på morgonen? Jag bara undrar.
Tänk om vi människor definieras av hur vi behandlar oss själva, i lika hög grad? Och då menar jag inte på något navelskådande, egoistiskt och själviskt sätt - utan som självbevarelsedrift i kapacitet att bli och utvecklas och vara något - och någon - som kan bidra med något humant som medborgare i samhälle och värld.
Anyway. Året var 1989. Muren föll. Hoppet tog ett språng. Vi var många som inte behövde gå arbetslösa alls. Företagen slet i oss ungdomar. Det fanns jobb åt alla, kändes det som. In på arbetsförmedlingen arbetslös på förmiddagen och ut igen på eftermiddagen med ett papper i handen. Ett papper fullklottrat med adressen till din sprillans nya arbetsgivare.
Vi hann knappt lukta på blommorna innan vi hade fullvuxna jobb som snabbt härdade våra unga, ivriga, böjliga och glada ryggrader. Och framför ögonen låg verkligen den ljusnande framtid.
Lyssna på dig själv. Lyssna inåt. Det är mitt bästa råd till dagens studenter. Till dagens unga. Lyssna ordentligt. Det du först hör är kanske bara ett eko av något som någon annan sa. Eller säger. Ett förväntningarnas eko? Lyssna längre in. Innanför självaste hjärtmuskeln.
Det behövs kanske inte ytterligare en Idol? Eller ytterligare en Talang? Du kanske vill hjälpa någon att bli en bättre människa istället? Genom att bli lärare, eller socionom. Eller något annat samhällsviktigt. Sjunga kan du göra när du vill - i duschen till exempel. Måla också - fast inte i duschen. Skriva kan du också göra, hur du vill. Hur långsamt du vill.
Sköt om er.
<3
/helena
ps På fabrik. Städare. På fabrik. På sjukhus. Städare på sjukhus. Djurskötare. Kioskbiträde. Reklamutdelare (jag skäms när jag skriver ner den här väldigt pappersslösande sysselsättningen, som dessutom hade slavlön, men det var åttiotal, mina vänner. Få tänkte på att onödiga papper utgjorde en väldig belastning på vår miljö. Ingen som var tonåring då tänkte på klimatavtrycken som trycksakerna vi delade ut bidrog till). Den listan var de flesta småjobben och sommarjobben jag hade innan jag fyllt tjugo.
Affärsbiträde. Optikerassistent. Administrativ butikschef. Skribent. Bildmakare. Poet. Kulturförmedlare. Kulturarbetare. Plus diverse mer eller mindre korta utbildningar inom bokbransch, litteratur, historia och delar av social sektor. Jobben jag har haft - har - efter att jag fyllt tjugo. Ångrar inget. Inget bättre eller sämre än det andra. Alla jobben har lärt mig något viktigt - lyssna på dig själv också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar