Hur börjar man en månad? På bästa sätt, menar jag. Svaret är lika enkelt som självklart: På samma sätt som man avslutar en. På samma sätt som mitt i en. Och så vidare. Svaret stavas KÄRLEK. Alltid. Även om det har varit svårt att känna den emellanåt. Den här pandemi-tiden vi har genomlevt - genomlever - har verkligen sållat agnarna från vetet, om vi säger så.
Har aldrig känt mig så besviken på människor som under den här tiden. Å andra sidan har jag inte någonsin förut, i mitt mer än femtioåriga liv, känt sådan djup respekt och kärlek till mina medmänniskor.
Det har varit - är - högt och lågt. Där finns de som nästan dödsföraktande har gjort allt för andra. Stått på benen och sjukhusgolven dygnet runt, till exempel. Men där finns också de som inte ens i sin vildaste fantasi kan förstå varför det ska vara nödvändigt att gå och handla en och en, till exempel.
Högt och lågt, som sagt. De som har gjort precis allt i sin makt för att göra de här extraordinära tiderna så bra som möjligt för så många som möjligt, och de som inte ens har orkat tänka längre än sin egen korta näsa.
Håhåjaja. Men nu skulle ju det här handla om kärlek. Till musiken. Och varandra. Till musiken i allmänhet. Och till en kvinna med gudomlig röst i synnerhet. Dionne Warwick. Fatta vad mycket hon har hunnit med på bara ett enda kort liv, som förhoppningsvis ska innehålla mycket mer än så framöver.
Blev påmind om What the world needs now via en lite småknasig film vi såg. Vi har mest sett småknasiga filmer den senaste tiden, vet inte hur eller varför det slumpar sig så ibland. Men de behöver ju inte vara dåliga för det. Lärorika är de oftast ändå, eller kanske ytterligare mer när de är just småknasiga? Ja, förmodligen.
På tal om film. Läste återigen om någon som tyckte att det var bättre att spela datorspel tillsammans än att titta på film tillsammans. Återigen läser jag om någon som tror, tycker, tänker att film måste vara en passiv aktivitet. Så är det inte. Det beror helt på vilka filmer du väljer att se.
De bästa filmerna engagerar dig så mycket att du måste pausa hela tiden. Skärmdumpa så att fingrarna glöder, skriva ner citat och kolla in scenbyten och omöjliga kameravinklar resten av tiden. Sedan lever filmens essens och själ kvar inom dig, länge länge. Kanske för alltid. Är filmen riktigt bra, välgjord och engagerande, har du med all säkerhet lärt dig något för livet. Om livet. Om människorna. Om världen. Om kärleken, i bästa fall.
Anyway. Nu går vi vidare. Håller ihop - och lagom fysiskt avstånd - och tar djupa andetag när vi hör talas om de som tror att allt är över bara för att just deras, vår, del av världen åtminstone tillfälligt kan andas ut. Världen är stor. Det får vi aldrig glömma. Och vi är alla en del av den. Särskilt i den globala tid och verklighet vi ser runt omkring oss nu.
Om någon gråter, förtvivlar eller dör i Argentina, Norrbotten eller Indien, blöder även du, tänk på det.
Den här pandemin är inte över. Den är bara över för de som tror att de räknas mest här i världen.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Länkade till en nyare inspelning, av låten ifråga, i texten ovan. Med återblickar från Dionne Warwicks otroliga karriär. Vilka människor hon har samarbetet med! Så engagerad hon verkar ha varit - och fortfarande verkar vara! Blir alldeles stum av beundran. Här kommer en länk till en version från när What the world needs now var nästan ny. En ung Warwick på scen 1966. Se, se, se! Och lyssna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar