- Tog du upp badkläderna?
Pappa tittade nästan upp från skärmen när han sa det, och så gjorde de buskiga ögonbrynen en sådan där lustig tvärvändning som de brukade göra när han tänkte på något annat än det han sa.
- Nej, sa jag. Och valde att inte berätta att Nelly hade gjort det. För att jag bad henne. För att hon gjorde allt man bad om. För att hon ville vara till lags. På ett sådant löjligt sätt att det inte gick att låta bli att fnissa när hon luktade på den mögliga osten i kylen, bara för att jag bad henne.
- Den är dansk, sa Nelly. Osten, menade hon. Dansk och grönmöglig och omöjlig att äta, sa hon vidare.
Nu sov hon nog, Nelly. Hon var en sådan ordentligt sort, som de vuxna skulle sagt. Ordentlig, tråkig. Tråkig, ordentlig. Jag bollade med orden så många gånger fram och tillbaka att min stackars hjärna blev alldeles överhettad. Trådentlig. Orkig. Blä. Om jag ändå kunde komma på något sätt att slippa henne. Bara för ett par dagar. Bara få göra oordentliga saker ett tag. Otråkiga. Otroligt otråkiga saker, ville jag göra. Som att bada grannens hamster i småungarnas fula, plastiga pool. Eller mer som en balja, var den. I storlek alltså. Och den där hamstern hatade säkert att bli blöt, så det ville jag prova, gärna redan imorgon.
- Paappaaaa... Med min lenaste röst försökte jag tränga mig emellan honom och de långa sifferkolumnerna han fortfarande glodde på på sin dator.
- Mm. Vad är det Liten?
Jag bet ihop, för att kunna få som jag ville, men det sved i mig varje gång han påminde mig om att han vägrade se att jag var stor nu.
- Nelly såg så röd ut idag, i skinnet, menar jag. Hon skulle nog behöva stanna inomhus ett par dagar...
- Jaha. Oj då. Sa pappa och vände sig om och tittade allvarligt på mig.
Nu passade det alltså att titta upp, till och med avbryta det han höll på med, när Nelly nämndes. Men jag då, räknades inte jag?
- Kanske bäst att ni stannar inne och spelar något spel eller tittar på en film eller två, imorgon då. Sa pappa.
Det här var jag förberedd på. Hade till och med blivit besviken om han inte hade invänt på exakt det här sättet. Eller invänt och invänt, blandat bort korten genom att låta mig vara tvungen att stanna inne också - JAG hade ju inte bränt mig.
- Äh, nej, jag ska passa grannens småttingar i morgon. Så de inte halkar i den där gigantiska poolen de har, du vet.
Pappa log inte ens. Han som alltid brukade gapskratta när man kallade den där lilla plaskdammen för pool. Hjälp. Den här nu-vill-jag-verkligen-vara-för-mig-själv-och-göra-något-otråkigt-planen höll på att gå fullständigt i stöpet. Hjälp. Hjälp. Hjälp. Jag tänkte orden hjälp så högt att jag undrade om det gick att höra dem utanför huvudet. Pappa verkade i alla fall inte höra dem, eller bry sig om dem. Hjälp. Vad skulle jag säga nu? Göra nu? Be till gud? Nej, så desperat var jag inte - ännu.
- Nelly gillar inte barn, sa jag på ett sådant sätt att det nästan verkade som att jag menade att jag gjorde det.
Gillade barn alltså. Och det gjorde jag verkligen inte. Småglin. Äckliga. Smutsiga. Tråkiga. Minimänniskor. Små och värdelösa. Samtidigt som de vuxna behandlade dem som kungar. Passade upp på dem. Ojade och ajade och betedde sig som om de aldrig hade sett en knubbig, valkig, vit, kort arm förut. Ja, det fanns en liten hand i änden på den också - surprise liksom. En hand med ännu mindre, korvliknande fingrar. Fingrar som nådde överallt. Pillade på allt. Gjorde sönder allt. Hur kunde de gulla så mycket med de där dreglande små monstren? Jag bara undrar.
- Ni får väl ta in Svenne och Lotta och leka med dem inomhus då. Nelly kan ju mest titta på, om hon tycker småungar kan vara knepiga att förstå sig på.
Pappa. På riktigt. Hur tänkte han nu? Varför hade han tid att tänka ut så många, långa meningar nu, när han knappt brukade hinna säga halv sju när han satt där, framför sin älskade skärm?
- Okej. Jag gav upp. Kapitulerade. Bad inte ens en liten tyst bön om hjälp längre. Gud hade säkert annat att tänka på. Jag fick klara mig. Ha tråkigt till klockorna stannade och glassbilen började låta som ambulansen.
- Jag lägger mig. Moloken travade jag mot mitt rum. Stängde dörren, utan att smälla, bara tyst. Satte mig på sängen och funderade. Undrade. Varför livet var så orättvist. Varför hade inte jag en jättecool kusin från Ohio? Som Louise i min klass har. Varför har jag bara en tråkig dansk väninna, som inte ens är rolig eller kul eller nåt. Eller hur de nu sa något kul på danska. Rolig betydde visst inte ens rolig. Ha! Hur typiskt? Jag kunde inte låta bli att fnissa lite, trots allt.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar